Jag är en drömmare
Romantik. Denna underbara romantik. Varför får jag aldrig känna den? Jag saknar armar om mig, varma bubbelbad med kärlek och tända ljus som får hela mitt rum att lukta mysigt. Jag saknar att ligga i min säng med någons arm under mitt huvud. Personen ska säga att den älskar mig.
Jag sitter här och drömmer. Drömmer om mina drömmar, om minnen. Minnena börjar nu bli suddiga, de börjar försvinna. Allt jag önskade innan var att de skulle raderas för att jag sedan skulle kunna skapa nya. Jag kan inte skapa nya. Ingen älskar mig. Jag får inte känna någon kärlek. Hur ska jag kunna ersätta de gamla minnena med nya om jag inte har några nya att ersätta dem med.
Kära "Namn"!
Jag kommer fortsätta att skriva till dig såhär. Jag har en svag känsla av att, om det någon gång blir du och jag, kommer du bli glad över att få veta att det är dig jag skriver om. Jag vet ju inte om jag vill att det ska bli du och jag. Jag känner på mig att jag bara kommer bli sårad då. Men en sak vet jag, och det är att de minnena som jag pratade om innan, de minnena som jag ville skapa, minnena av romantik och kärlek, de minnena vill jag skapa med dig. Vi kanske inte kommer längre än till kärleken. Vi kanske inte blir ett par. Men jag tror inte ens vi kommer så långt. Jag tror vi stannar där vi är nu. Vänskap med strul lite då och då. Vem vet, du kanske bara strular med mig för att du är ensam, eller kanske så strular du med alla dina vänner. Kanske är det en blandning. Snälla "Namn", säg att jag har fel när jag skriver som jag gör. Säg att jag bara snackar en massa skit och att jag borde veta att det finns mer bakom de kyssarna en bara ensamhet och en rolig sak med det hela.
Från en sak till en annan. Jag har faktiskt varit med Kim idag igen. Det var så kul, hon typ bara klantade sig och jag bara skrattade hela tiden. Ni skulle bara sett hur söt hon var när hon kollade upp på mig och bara log. Hon såg helt farlig ut. Som typ Hulken när han får sitt utbrott. Hon är dock lite mindre och inte lika grön. Kanske snällare också. Har inte sett Hulken på evigheter.
Hon fick lite problem med en sak som jag inte tänker nämna här i min blogg, det är ju inte andras problem, så vi åkte hem. Hon stod och velade om hon skulle sova hos mig eller hemma. Till sist kom hon på att hon har jobb imorgon så hon hoppade av på Ramlösa station. Innan hon hoppade av så kysste hon mig. Woops! Hon är faktiskt bra på det. Jag kände mig bara så fruktansvärt underlägsen.
... Jag sitter nu här, mitt i en ångestattack. Det är drygt en timme sen jag skrev det förra i bloggen och jag håller på att tappa fattningen om mig själv. Kan inte sluta gråta och kan inte sluta frestas av rakbladet som ligger brevid mig på skrivbordet. Allt jag vill är bara att låta rakbladet glida djupt ner i huden på mig och släppa ut rädslan genom såren. Men nej, jag ska kämpa. Jag vill inte mer. Jag vill seriöst inte mer. Jag vill ha ärr och jag vill ha sår men jag kan fan inte fly hela tiden. Jag är så trött på det. Jag vill bara stå upp och vara stark. Jag är inte stark. Jag är svag, värdelös och patetisk. Kolla själv hur patetisk jag är. Här sitter jag och klagar över mina små problem med röster, längtan efter barndom och hemska minnen, och där ute svälter folk ihjäl. De som svälter kan gärna få min mat, för jag vill inte ha den. Jag vill inte äta. Jag vill bli smal. Väga 40 kg så jag kan bli älskad. Visst det är insidan man älskar men ingen kollar äns på min insida. Varför kollar ingen på min insida? Varför ser ingen att jag faktiskt duger ibland.
...Jag skar mig i alla fall.
Säg mig vad detta handlar om?
Jag sitter här, i min fotölj som vanligt, och kollar på mina armar. Där är skärsår, inte lika många som det var för några månader sen men de är djupare. Det är dock inte det som är problemet. Problemet är det att mina ärr håller på att blekna. Många ser det som en positiv sak, men inte jag. Jag älskar mina ärr. Jag tycker att dem är vackra. Det är som att förlora en del av mig själv. Som om man är född med ett födelsemärke och sen operera bort det. Det är ju någonting som ska finnas där. Kom nu inte och säg att mina ärr inte är jag, då känner ni inte mig. Mina ärr och jag är ett. Vi hör ihop. Precis som jag och dagdrömmar.
Kära "Namn"!
På tal om dagdrömmar så handlar varenda en om dig för tillfället. Jag vet inte varför, men jag har inte kunnat sluta tänka på dig de senste dagarna. Allt jag hör när där är tyst runt omkring mig, bortsätt från rösterna, är din underbara, trygga röst och ditt mysiga skratt. När jag blundar så ser jag ditt leende. Det smyger alltid fram precis som om du inte vill visa att det finns någon lycka i dig. Jag vill att det ska finnas det. Jag vill vara din lycka. Detta är ju som sagt var bara någonting som jag dagdrömmer om. Ingenting som kommer bli sant. Jag vet inte om jag egentligen vill det men just nu så känns det bara som att jag inte får nog av dig. Jag vill bara ha mer.
Mer av vad egentligen. Jag kan ju inte få mer av någonting som jag inte haft. Eller är det mer än bara vänskapen jag vill ha? Jag vill i alla fall bara ha mer. Mer av dig helt enkelt.
Jag vet om att vi hade passat bra ihop. Vi är så lika varandra och har samma sinne för humor. Vi har nästan varit med om samma saker och vad jag tror så är du också kär i kärleken. Men, vad vet jag? Jag har aldrig rätt när det gäller kärlek och att hitta den rätta.
Pussar
Jag har faktiskt funderat på det här med den rätta. Tänk så träffar jag den personen som är rätt för mig när jag är äldre och så är inte jag rätt för honom/henne. Tänk om jag bara går miste om personen då. Var det då den rätta för mig? Måste den rätta vara en person som också vill ha mig eller räcker det bara med en flört? Finns det en rätt person?
Okej, jag kom precis på hur det lät. Jag lät som Carrie Bradshaw från "Sex and the City". Kärleksfrågor är mer någonting för henne, inte för mig. Men i och försig, vi är nog rätt lika på ett sätt. Visst, jag är inte så intreserad av mode och visst, jag är inte så flörtig av mig. Men både hon och jag har provat oss fram hela tiden och det enda som har hänt är att vi har blivit sårade eller bara hittat idioter.
Och nu kom jag på hur det lät. Jag kom på att det inte är jag som liknar henne. Det är hon som liknar mig, plus alla andra singelkvinnor ute i världen. Med andra ord så spelar hon bara en helt vanlig singel som inte riktigt lyckas.
Jag vet inte ens vad jag skriver om. Kanske är jag trött i alla fall. Ska nog försöka sova nu. Vill i alla fall hinne se lite dagsljus imorgon. Så jag avslutar med en dikt som jag läste på mina etikpapper. Dikten berörde mig jättemycket och jag kände så igen mig.
Ni kanske tror mig när jag skrattar
att jag mår bättre när jag ler
när inte glansen finns i ögat
finns det någon som tåren ser.
När inga tårar finns att torka
när jag skrattar bort min gråt
när jag sväljer alla känslor
för känna är för svårt-
Jag sväljer all förtvivlan
jag flyr bort från min tår
när jag kväver allt jag känner
ser då någon hur jag mår?
Kim Novac!
Eftersom att du är typ min enda läsare så kan jag ju lika gärna skriva till dig.
Här kommer det en lista på saker som ja vill att du ska veta om denna kväll när du ligger och sover.
* Det gick inte så bra att skriva hur mår du med tårna. Det tog evigheter så jag satte mig upp och skrev det med fingrarna istället.
* Vi snackade i typ 1 timme och 11 minuter i telefon. Oo
* Jag ser fram emot att träffa dig nu på torsdag. Kanske är det för att jag ska dricka te... eller kanske för att jag ska få träffa dig, vilket var evigheter sen.
* Jag tyckte att du hade fett mysig röst - rodnar-
* Min mamma kom in precis efter vi hade lagt på och sa:
"Äntligen. Kan man få prata med dig nu eller ska du ringa någon annan denna gången?"
* Jag vet inte vad mer som har hänt.
Det är rätt svårt att skriva till dig. Det känns typ som att vi precis har snackat om allt. I och försig så pratade vi mest bara om alkohol, djur och ångest. Hur kunde vi sitta så länge och bara prata om det?
Jag tycker att vi är rätt lyckade.
/Teo <3
Hej igen Marcus <3
Snälla du... tyck synd om mig. Tyck synd om mig för att jag inte kan få din kärlek. Du säger att du saknar mig men du visar det inte. Du säger att vi ska träffas igen men när. Jag vill så gärna veta när du kommer vara nära mig igen. Bara vänskapligt men det får jag nöja mig med.
Kan jag begära mer? Kan jag be dig bli min?
Nej! Avståndet är för stort, precis som din kärlek till henne.
Förlåt mig Marcus. Men jag saknar dig bara så fruktansvärt mycket <3
Drömmen
Jag somnade till framför TV:n nu inatt. Drömmen var verklig och hemsk. Drömmen om mina vänners ansikten i det ögonblicket som de dog.
Maddes vita ansikte när hon hänge där i sitt sovrumstak. Rummet helt städat, bara sängen var obäddad. Hade hon sovit den natten eller hade hon bara lagt sig i sängen och tänkt ut hur hon skulle dö?
Natta liggandes på en toalett hon Kalle. Ner spydd och pannan blank av svett. Inte död då, men på god väg. Sen i sjukhussängen. Det som innan var korta snabba pip lät nu som ett sorgsefullt skrik. Ett skrik om död.
Han som jag inte vill nämna vid namn här. Alla vet inte att han är död än och jag vill inte vara den som berättar. Den underbara lilla pojken från Stockholm. Han tog tabletter och skar upp sina handleder. Gick sen och la sig för att sova. Han sover än. Jag kunde se han ligga där i en mjuk säng. Han såg så lugn ut. I hans ansikte fanns det lycka. Vem kunde tro att han hade levt det livet som han levt om man bara kollade på hans ansikte där han låg. Stendöd.
Emelie, som inte är död men hade velat vara det. Jag ser hennes breda sår. Såret skrek åt mig att det nu var min tur. Att det var jag som skulle dö. Det hade samma röst som de röster jag hör i mitt huvud.
Jag vaknade livrädd och kallsvättig. Var det sant? Var det min tur nu? Var det äntligen min tur? Antagligen inte. För här sitter jag nu och berättar för er om drömmen. Inte fan är jag död. Men jag lever inte heller. Jag kan inte vara levades. En levande varelse kan inte härda ut så mycket smärta som jag gör. Så jag är någonting mitt emellan. Jag är en ängel. En ängel med rött vatten, rinnandes från underarmen... igen. Förlåt alla, men jag kan bara inte sluta. Det blir bara djupare och djupare för varje gång. Om jag ska vara ärlig så vill jag inte leva utan mina sår, mina ärr. Jag vill inte leva utan mitt röda vatten.
Rosa!
Varför detta?
Jag tvivlar inte på att du älskar mig och ja, jag vet om att jag är krävande. Men det kanju itne vara så svårt att bara säga att du inte vill. Då hade du sluppit vara så "ledsen" nu. Eller du kanske bara sa det för att jag skulle få dåligt samvete? Vad fan vet jag.
Var det lönt att ringa mig för att säga:
"Förlåt för att jag bara stack men jag blev ledsen. Bara så du vet så cyklar jag direkt hem. Jag skiter i jobbet."
Vad fan var det lönt för? Varför skulle jag bry dig om du sket i jobbet? Det är ditt jobb. Inte mitt.
Mamma
Du stryper mig med dina armar. Hårt om mig. Kramandes. Jag vet att du bara vill väl men du skadar mig i alla fall. Låt mig vara fri, låt mig andas. Kan inte andas med dig så nära intill. Jag har bara en liten stund kvar att leva, låt mig. Jag vill leva nu. Dessa dagar, sen är det över.
Ja mamma, du vet att jag skakar av rädsla. Ja mamma, du vet att jag gråter. Varför låter du mig inte gråta? Varför måste du trösta? Jag vill gråta. Vill gråta mig torr. Jag vill skära. Djupt, djupt. Se det röda vattnet rinna över hela kroppen. Droppa ner på golvet. Jag vill se de älskade blåmärkena synas tydliga på låren. Skruvmejseln ger fina märken. Jag älskar skruvmejseln mycket. Varför låter du mig inte älska den? Varför låter du mig inte älska smärtan, blodet? Jag vill älska det. Precis som jag vill älska dig, men inte kan. Förlåt mamma, men du har skadat mig för mycket. Du höll mig fast för länge. Nu är jag rädd för att du aldrig ska släppa mig fri igen. Nu är jag rädd för att tappa andan.
Ja mamma, jag vill dö. Det vet du att jag vill. Varför låter du mig inte dö? Det är den enda utvägen nu. Det enda jag vill. Du har ju själv sett hur blodet rinner varje natt, hur alkoholen tar över min hjärna. Hur kan du låta mig leva så?
Är du stolt över mig mamma?
Close my eyes and kiss me good bye
Just nu så känns det som att jag ligger och krälar på golvet. Jag måste ju vara galen på riktigt. Hur kan jag annars höra skaer som ingen annan hör, se saker som ingen annan ser?
Men vad är friskt då? Att leva som normen. Äta bra, skratta, sova ordentligt, inte tänka på döden. Är det normalt då? Hur många gör det? Majoriteten mår dåligt? Så vilka är sjuka egentligen?
Men visst. Enligt många andra så är jag sjuk. Enligt vissa så är jag inbillat sjuk. Enligt mig så är jag helt frisk. Jag har bara lite svårt att kontolera mina känslor och rösterna finns där. Det är bara andra som säger att dem inte finns där för att jag ska känna mig galen. Alla vill fan bara skada mig. Jag orkar inte detta mer. Det är nu jag vill att det ska ta slut.
Jag greppar rakbladet. Det sylvassa. Nya. Jag sätter det mot handleden, blundar. Ser Nathan skratta framför mig. Flyttar rakbladet uppåt, trycker, drar. Inte lika hårt som jag hade planerat att göra. Jag kan inte. Jag kan fan inte ta livet av mig. Tårarna rinner och jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vill bara att allt ska ta slut nu.
Jag tror inte att mamma förstår. Hon väckte mig imorse. En timme för tidigt. Hon försökte att tvinga upp mig, stirrade på mig. Sa att jag låg kvar bara för att jag var trött. Men jag fick inte sätta mig upp. Rösterna skrek. Jag var rädd för att öppna ögonen. Jag visste inte vad som skulle dyka upp framför mig. Jag visste att jag skulle skrämmas. De hade redan slått på migi drömmen. De hade jagat mig. Precis somvanligt, och mamma försöker att tvinga mig upp. Jag vill bara att hon ska veta hur detta känns. Men det hade nog skrämt henne ännu mer. Nej, det är bättre att hon inte vet. Det är bättre att hon anklagar mig för saker då. Ja, det är bättre!
Me, face down
Jag vill att det ska finnas en off-knapp på mig. En dold. Då hade jag bara behövt finna den och det hade varit ett bra mål i livet. Och undertiden som jag letar efter den så lägger jag mina krafter på något annat än blod och död.
Vad sitter jag och svamlar om? Off-knapp? Det finns ju inget sånt. Nej, det är kört för mig nu.
Jag kan inte le längre. Jag vet inte vad ett leende är. Jag kan fejka men jag kan inte bara le. Det ser för falskt ut då. Men i helgen har jag kunnat. I helgen ick jag vara nära Honom och det kändes faktiskt speciellt. Han är så underbar så det är inte sant. Men det känns som att han kan läsa av mig och det är skrämmande. Jag vill inte att han ska veta vad jag känner för honom. Han blir så avvisande då. Han var så både igår och i förrigår. Allt jag vill är att vara nära honom. Att få en sista kyss.
Jag drömde om dig inatt igen. Det var en rätt förvirrande dröm. Jag hade talat om för dig att jag ville försöka igen och du sa ja. Vi åt hamburgare på McDonalds tillsammans och det är inte ens gott. Men vad spelar det för roll? I några minuter som kändes som timmar fick jag vara nära dig. Jag fick hålla din hand, jag fick kyssa dina läppar och jag fick vila i dina armar. Den drömmen sitter inslipad i mitt huvud. Jag ser bilderna.
Så vad menade han då med det han sa i fredags? Jag vet inte. Jag har ingen jävla aning alls. Allt är så förvirrande just nu och jag låter det fan vara så. För jag orkar inte kämpa längre. Nu får det bli som det blir.
Jag trillar baklänges
Just nu hatar jag dig Marcus
Jag kan fan inte sluta gråta. har gråtit i två och en halv timmar nu. Tårarna tar aldrig slut. Jag trodde att jag skulle få må bra en dag. När jag väl klarade en hel skoldag så kommer du och förstör allt med dina lögner. Denna var värre än alla andra. Denna gjorde så jävla ont. Kan du inte förstå att du faktiskt betyder så in i helvetes mycket för mig. Du stöttade mig alltid, pratade med mig hela tiden när jag var i Stockholm och mådde skit. Det var alltid du som fanns där. Nu har du bara slängt mig i väggen och det känns. Mitt hjärta är sprucket.
Dolda skrik - 070911
Så. Nu sitter jag här i klassrummet igen. Samlad och redo. Okej, kanske inte. Livrädd är ett bättre ord här. Tänk om jag nu får en ångestattack. Jag kan inte stanna här då. Om det händer så måste jag fly. Jag vill fly redan nu och lektionen har inte ens börjat. Jag letar efter ljud som jag känner igen men jag hittar inga. De vita väggarna skrämmer mig. Jag behöver färg. Mycket färg, för att få liv på detta rum. Nu påminner det bara om ett sjukhus. Jag vill inte vara på ett sjukhus. Jag vill vara fri.
Är det värre nu? - 070911
Nya skärsår varje dag. Nya frågor om dem från mamma. Nya attacker. Mer panik. Allt bli bara värre. Jag vill inte ha det såhär längre. Jag orkar inte kämpa. Helt utmattad. Var det meningen att det skulle bli såhär? Är det mitt öde? Så många frågor och så få svar. Så mycket vilja men så lite kraft och motivation.
Rösterna skriker och slår. De vill bara skada mig hela tiden. Jag kan inte fly från dem. Enda gången jag får lite lugn är när jag ser mitt röda vatten rinna. Då viskar dem bara och slår inte. Annars pekar dem på mig, hånar och talar om för mig att jag är värdelös. De talar hela tiden om döden. om att jag inte borde leva längre. Jag håller helt med. Jag borde inte leva, och jag vill det inte heller. Jag borde och vill dö. DöDöDöDö!
Lycka?
Fannie är här och jag känner en lycka spridas i hela kroppen. Jag mår inte bra men jag kan i alla fall skratta på egen hand.
Igår cyklade vi ut till Nathan. Det är ca 4 km dit. Vi had ebara två cyklar så Nathan cyklade på den ena och Fannie skjutsade mig på den andra. Vi cyklade mellan åkrarna och nästan ut på dem. Det pirrade i hela kroppen i nerförsbackarna. Det var som att sitta bakom mamma på cykeln när man var liten. Barndom. Lycka. Vi åkte igenom tunnlar och jag skrek högt där inne. Ville få ut all mi energi. Det var underbart. Jag kände snabbt hur kraften for ut ur kroppen.
Idag ska vi på bio. Hon och jag. Hon är så vacker. Nu ligger hon i min säng och kollar film. Jag vill bara lägga mig brevid henne. Hålla om henne. Kyssa henne. Men jag vågar inte. Är rädd för att bli nekad. Kanske inatt när vi ska sova. Kanske. Vi får se hur det blir.
Utmattad
Ja, jag är utmattad. Därför skriver jag inte så mycket blogg som jag egentligen vill. Jag har en massa ideer och tankar i huvudet men jag orkar inte sitta upp. Min mentala utmattning har även gjort mig psykiskt utmattad. Varför är jag då mentalt trött?
Tänk dig...
Mitt liv är en liten glaskula, jag måste hålla den i handen. Höger hand (den starka) är jag, Teo, och den vänstra handen (då den svaga) är Lisa. För det mesta så ligger glaskulan i min hand men att spänna handen, armen, hela tiden för att inte kulan ska falla till marken och gå i tusenbitar. Det tröttar tillslut ut handen. Tillslut så blir det så jobbigt så jag måste lämna över den till Lisa. Det är då jag får de där overklighetskänslorna. Det är då jag famlar runder i mörkret där bara rösterna och rädslan finns. Inte nog med det så vill Lisa också skada mig. Hon trycker så fruktansvärt hårt i kulan så ibland krossas den. Det tar lång tid att laga den igen och se till så att alla bitar ligger på plats.
Att både konsentrera sig på att hålla i den, trötta ut handen som har ett så intensivt grepp och sen laga, tar på krafterna. Får jag inte lov att vara utmattad då?
Detta förklarar min dag
Behöver jag säga mer?
Lillasyster Hallonunge, jag älskar dig!
Lillasyster kom hem till mig idag efter skolan när jag var med Nathan. Hon kom och lämnade ett papper som hon skrivit på. Hon hade tagit en massa citat från olika låtar och sattit ihop det till en text som hon sen gav till mig. Jag älskar henne. Hon är underbar. Hon gör mig så lycklig när hon hittar på sånna här små men unika saker. Tack för att du finns Lillasyster.
"Keep holding on, cause you know we'll make it through, we'll make it through.
Just stand strong, Cause you know, I'm here for you, I'm here for you.
There's nothing you can say, and nothing you can do, thereäs no easy way when it comes to the truth.
So far away. I wish you where here. Before it's to late, this could all disappear.
Before the dorrs close, this come to an end. But with you by my side I will fight and defend, I'll fight and defend.
You're not alone. Together we stand. I'll be by your side, you lnow I'll take your hand.
When it gets cold and it feels lika the end.
There's no place to go to, you know I wont give in, no I wont give in. So don't let me down Sunshine."
Hon kallar mig för Solståle och jag kallar henne för Hallonunge. Det är så vi älskar varandra!
En lektion gav sånt liv
Jag fick precis ett sms av Nathan.
"Gumman, jag måste träffa dig idag. Jag ringer när jag slutar."
Det lät så panikslaget. Jag vill bara spriga till henne nu. Ge henne en kram. Viska att jag alltid kommer finnas där för henne.
Jag behöver komma bort härifrån. Jag vill till mamma. Jag vill höra hennes trygga röst som jag föraktade så mycket innan. Jag orkar inte sitta här i samma rum som ångesten, som rädslan. Men allt jag kan tänka på är att stanna annars kommer jag inte klara det i framtiden heller. En vanlig lektion, det är allt. Rösterna bara skriker.
"Du din värdelösa usling. Är det inte dags att dö snart? DöDöDö!!!"
Jag vill inte höra det längre. Jag vill inte vara med. Jag orkar inte. Jag vet att jag snart ska dö. Jag vet att jag inte ska leva länge till. Jag förtjänar inte denna världen. Jag förtjänar inte att leva. Men frågan är bara om jag förtjänar döden?
För bara någon minut sedan så berättade jag. Alla satt helt tysta. Jag vet inte om de kollade på mig och jag kunde inte urskilja deras miner när jag sa att jag var sjuk och bad dem att respektera det. Men jag gjorde det i alla fall. Jag, Teo, satt där och berättade att jag har det svårt, att jag är psykiskt sjuk.
Lektionen är slut. Jag klarade det Pappa. JAG KLARADE DET! Jag hoppas att ni är stolta över ert misslyckade barn nu. För en jävla gångs skull så är jag fan stolt själv. För jag klarade en dubbellektion i skolan. Jag gjorde det. I made it!!!
Fortsättningen...
LÖRDAG: Jag blev väck när Anna och Tessan kommer in och vrålar godmorgon uppe på Nathans rum.
Hela dagen gick ut på att dricka precis som kvällen innan. Jag orkar inte gå in på detaljer. Har inte så mycket minne av det häller. Jag vet inte om jag fick någon ångestattack, eller jo, det måste jag fått, men jag vet inte hur många.
SÖNDAG: Dagen var fylld av huvudärk och kvällen kom. Jag ringde Nathan för att hennes namn på msn avslöjade att någonting hade hänt. Något allvarligt. Något hemskt. Hon grät panikslaget i telefonen och jag har aldrig hört henne gråta så mycket. Hon berättade att Nemi hade skurit upp hela sina armar. Senor och allt. Han hade försökt ta sitt liv. Jag kände hur jag fylldes av panik men jag kunde inte visa mig svag för Nathan. Hon behövde mitt stöd. Hon har alltid ställt upp för mig och nu var det min tur. Jag sa att hon fick komma hit, sova här, men hon kunde inte. Hon kunde inte ta sig hit. Vi pratade en stund och la sen på. Vi avslutade samtalet med att säga att vi skulle kämpa tillsammans för att han skulle överleva.
Jag han bara innanför dörren innan mina tårar föll och jag blev hysterisk. Mamma frågade vad som hade hänt och jag berättade. Jag var så rädd. Det är jag fortfarande. Han får inte dö. Inte han också. Jag klarar inte mer. Bara tanken av att han kanske inte lever så länge till får det att vrida sig i magen på mig. Ja, jag sitter ännu en gång och gråter och skadar mig. Nu har jag sår och ärr över hela armarna. Tjock hud. Rakbladen går ju fan inte genom huden.
