XxRETARDEDxX

Jag sitter här i klassrummet, lektionen har börjat och jag känner paniken, hysterin, kaoset i bröstet. Vi skulle ännu en gång presentera oss och denna gången nämna jag inte att jag är psykiskt sjuk. Jag nämnde musiken, piercingarna och festandet. Jag ska snart ställa mig upp och berätta. Låta dem få veta lite om varför jag sitter gömd längst bak i rummet, varför jag springeer ut hela tiden, varöfr jag alltid har tårar i ögonen.
Jag fick precis ett sms av Nathan.
"Gumman, jag måste träffa dig idag. Jag ringer när jag slutar."
Det lät så panikslaget. Jag vill bara spriga till henne nu. Ge henne en kram. Viska att jag alltid kommer finnas där för henne.
Jag behöver komma bort härifrån. Jag vill till mamma. Jag vill höra hennes trygga röst som jag föraktade så mycket innan. Jag orkar inte sitta här i samma rum som ångesten, som rädslan. Men allt jag kan tänka på är att stanna annars kommer jag inte klara det i framtiden heller. En vanlig lektion, det är allt. Rösterna bara skriker.
"Du din värdelösa usling. Är det inte dags att dö snart? DöDöDö!!!"
Jag vill inte höra det längre. Jag vill inte vara med. Jag orkar inte. Jag vet att jag snart ska dö. Jag vet att jag inte ska leva länge till. Jag förtjänar inte denna världen. Jag förtjänar inte att leva. Men frågan är bara om jag förtjänar döden?

För bara någon minut sedan så berättade jag. Alla satt helt tysta. Jag vet inte om de kollade på mig och jag kunde inte urskilja deras miner när jag sa att jag var sjuk och bad dem att respektera det. Men jag gjorde det i alla fall. Jag, Teo, satt där och berättade att jag har det svårt, att jag är psykiskt sjuk.

Lektionen är slut. Jag klarade det Pappa. JAG KLARADE DET! Jag hoppas att ni är stolta över ert misslyckade barn nu. För en jävla gångs skull så är jag fan stolt själv. För jag klarade en dubbellektion i skolan. Jag gjorde det. I made it!!!