XxRETARDEDxX

Telefonen ringer och väcker mig. Jag skyndar mig med att svara och hoppas på att det ska vara hans trygga röst som vill värma mig. Det är min syster och jag blir direkt besviken. Hon ville bara väcka mig. Varför, jag sov ju så djupt för en gång skull. Drömde inga mardrömmar. Redan då viste jag att dagen skulle gå åt helvete.

Solen sken ute men den lockade mig inte så som den hade gjort om jag hade varit hemma. Det enda som lockade med dörren var att där ute kunde jag röka. Jag tog på mig en tröja för att dölja mina ärr och gick sen ut på verandan. Inte ens där kunde jag vara ensam. Min morbrors flickvän satt där och läste tidningen. Hon frågade hur jag mådde och jag svarade utav ren vana att jag mådde bra. Det gjorde jag ju egentligen inte. Jag hade precis bråkat med min pojke, den lilla saken som jag älskar mer än allt annat.

"När somnade du inatt?" Frågade hon med sin väldigt positiva röst.

"Jag somnade halv två efter det att jag hade snackat med min pojke i typ en timme." Svarade jag för att slippa få några frågor. Jag somnade egentligen vid halv sju men det ville jag inte säga. Vill inte att alla ska veta om mina sömnproblem, precis som ätstörningarna. Vill slippa alla frågor.

Vi åker i min morbrors bil för att ta oss till min mormor. Det luktar nytt i bilen och det skrämmer mig. Mina tankar börjar flyga iväg. Tänk om jag skulle bli köpt i en affär. Bli köpt som en ny produkt. Skulle jag då också lukta nytt, precis som den här bilen eller skulle jag lukta som jag gör nu, nyduschad och parfymerad. Jag använde aldrig parfym innan men nu har jag kommit på att hundar spårar en genom dofter, och tänk om rösterna också gör det. Om jag då kan dölja min lukt med parfym så kanske de inte alltid hittar mig. Då får jag vara ifred någon liten gång. Än så länge har det inte funkat men man kan ju aldrig veta.

Hos mormor är det högljutt. Mycket folk igen. Jag vill åter igen bara fly ifrån det stället som jag är på men jag får reda på att de flesta snart ska åka. Mamma lånar ut sin mobil till mig igen och den här gången så får jag tag på Nathan. Hennes röst värmer mig och jag känner hur tårarna börjar rinna. Jag saknar henne så mycket. Det gör ont i hela kroppen när jag tänker på att hon är så långt ifrån mig. Vi ska träffas imorgon. Sitta i en park, dricka öl och dansa in i lyckan. Det är bara med henne jag kan göra de sakerna. Det är bara hon som vet att det kan läka några av mina sår. Men för tillfället så är jag inte med henne, kan inte vara med henne. Inte ens höra hennes röst. Det svider. För tillfället så är jag i trans. Jag har varit det hela dagen. Livrädd för att falla samman framför min familj.

Mamma och jag pratar väldigt sällan men när hon väl pratar med mig så känns allting okej. Hon lugnar mig. Det är inte det att hon inte vill prata med mig, för det vet jag att hon vill, mer än allt annat. Men jag vill inte. Vill inte dela med mig av den smärta som skadar mig så. På ett sätt så känner jag mig trygg med den. Folk talar hela tiden om att man ska vara sig själv. Jag är mig själv när jag mår dåligt. Jag vill vara mig själv.

Jag och mamma pratar om Gillou, om bråket igår. Jag gråter och viskar att jag vill hem. Jag försökte skrika men det lät som en viskning. Har inga krafter kvar i kroppen. Är det döden som är på väg? En del av mig hoppas det. Innan var den liten men nu är den enorm. Jag vill säga detta till mamma. Jag vill tala om för henne att jag bara vill dö. Att det är mitt mål med livet, men jag vet vad hon kommer att säga. Allt som kommer att lämna hennes mun är att jag inte vill det innerst inne. Pappa säger i alla fall att jag ska kämpa och att han stöttar mig hela vägen.

Jag saknar mina organ, mina lungor så att jag kan skrika, min magsäck så att jag kan äta, min hjärna så jag kan tänka av mig själv och mitt hjärta så jag kan känna mig trygg. Mitt hjärta är Gillou men jag har inte hört av honom än. Det är något fel. Jag vet det, men han vägrar berätta det för mig. Han sårar mig hela tiden. Varför sårar han mig? Han säger att han älskar mig men just nu så är det så svårt att tro på hans ord.

Jag känner att ångestattacken är på väg. Att den kryper under skinnet och är på väg att äta upp mig inifrån. Händerna börjar att skaka och rädslan slår mig. Jag sitter i köket med familjen och mormor. Hon får inte veta något, måste spela lycklig. Det är snart dags att äta mat men jag är tvungen att vänta. Jag vill inte vänta. Inte på grund av hunger utan av ångesten. Vill gå ut och sätta mig i trappa, ta en cigg och låta tårarna falla. Men jag får inte. Jag måste sitta där och vänta tillsammans med hela familjen medan maten blir helt klar.

När maten ställs på bordet så bråkar vi tre syskon igen. Jag vill ha skinka på mackan men det vill David med. Han har redan fått det på an macka men vill ha det igen. Klara tar davids parti och jag ger upp. Kastar in den vita handduken, eller det grova brödet som jag egentligen skulle äta. Jag var inte sugen längre. Ville bara fly. Bort från allt bråk. Rösterna skriker runt omkring mig nu, De ber mig att hata världen och allt som den innehåller. Jag vill inte hata allt omkring mig. Jag vill älska det, men jag vet att om jag inte följer rösterna så kommer de att tjata tills jag ger mig. Gör som de säger.

Jag skiter i maten och vad de andra säger. Jag flyr, ut på trappan där jag känner mig ensam, vilket jag behöver just nu. Jag tänder en cigg och känner hur tårarna börjar rinna. Rösterna skriker fortfarande, de lämnar mig inte ifred. Jag sitter där och gråter stora floder, känner hur det svider i ögonen från all kajal som omringar dem. Jag vet att jag har ränder i hela ansiktet men jag bryr mig inte. Jag börjar svettas hysteriskt mycket men jag kan inte göra något åt saken. Inte lugna ner mig.

Mormor kommer ut och hon pratar om något. Jag hör inte vad hon säger, hör bara mummel. Jag försöker att se på henne men det går inte. Har för mycket smink i ögonen, allt är suddigt. Jag ser bara ett oroligt ansikte som försvinner när jag stöter bort hennes hand från min axel.

Jag är fast, förfrusen. Kan inte röra mig. Vad har hänt? Luften svider mot min hud. Den är smutsig, giftig. Jag vill bara fly. Springa min väg och aldrig komma tillbaka, men jag är förfrusen och kan inte röra mig. Vad är det som händer här? Rösterna i huvudet skrattar åt mig, hånar.

"Lämna mig ifred!" Skriker jag men de lyssnar inte på mig. De skrattar mer. Njuter av att jag plågas. Detta måste vara min död.

Ingen förstår. Ingen vill nog förstå. Inte ens jag vill det. Det enda jag vill är att försvinna. Vill inte vara kvar här. Det här stället är fyllt av folk, ingen som känner till min hemlighet, min sjukdom. Här kan jag inte vara mig själv. Jag kan inte visa mina armar. Vill kunna ta av mig tröjan. Det är varmt och jag vill frysa. Jag fryser på insidan och är varm på utsidan. Det är jobbigt, precis som allt annat i mitt liv just nu.

Kan jag inte bara få springa bort, bort från allt folk och alla röster i mitt huvud? Springa bort från deras slag mot mig, som de inte ens slår.

Kan jag inte bara få vara ifred med mina rakblad, med mitt röda vatten? Vill bara se det rinna. Det skulle lindra smärtan. Inte för evigt men för en liten stund. Allt jag vill är att må bra.

Jag ger snart upp. Måste få prata med Nathan eller Gillou. Det är det enda som skulle kunna rädda mig från att falla i trans nu. Jag har försökt att ringa från mammas mobil, men vi är på landet. Här finns fan ingen täckning. Samtalen går inte att koppla upp. Jag vill höra Nathans röst, hennes trygga stämma. Jag vill höra henne säga att allt kommer bli bra, att det snart är över. Jag vill att hon ska vara här och hålla om mig, att hon med hjälp av hennes mjuka famn ska kunna ge mig lugnet som jag behöver. Varför är hon inte hos mig nu?

Vi sitter hos min morbror, en del av släkten och äter tårta. Jag vill inte äta men allas blickar tvingar mig. Direkt efter så springer jag och stoppar fingrarna i halsen. Rösterna låter mig inte behålla maten. Jag åt för att göra mamma glad och för att inte skrämma de andra.

Alla bara sitter och pratar och skrattar och jag är fortfarande helt inne på att fly. Jag vet att det inte är bra att fly från sina problem men eftersom att jag inte ser mitt liv som ett problem, utan bara som en hemsk dröm, så är det ju inget problem jag flyr från utan från en mardröm.

Jag ska sova här inatt igen. Jag kommer inte kunna somna, Jag känner det på mig. Jag får ingen ro här, kan inte varva ner. Jag vill överrösta alla röster i huvudet med hög musik. Försöker, men det funkar inte. Rösterna har större makt än musiken.

Jag loggar inte på msn, från min syster bärbara dator, för att trötta ut min hjärna. Gillou är inne och jag känner kärleken flöda. Jag blir äntligen varm i hela kroppen, men värmen försvinner snabbt. Han vill inte prata, orkar inte, har inte tid. Som vanligt. Jag är så trött på det här nu. Han bryr sig inte längre.

?Hör av dig när du vill prata med mig för jag orkar inte vänta längre nu. Hej då!?

Det är det sista som jag skriver till honom innan jag loggar ut och går och lägger mig. Jag är rädd för att bli lämnad ensam nu. Det är ju på grund av honom som jag lever. Han ger mig livslust och andas ut luften som jag andas in. Utan honom skulle inte Teo finnas.

Så här kämpar jag för att förinta min lycka och finna mig själv. Ensamheten. Bara få folk till att låta mig vara ifred och inte lägga sig i. De kommer bara lida då. I alla fall min familj. Mamma och pappa hade ju varit så jävla stolta över mig om de fick reda på att sin dotters hela liv kretsade kring hennes död. Att hennes innersta önskan bara är att försvinna och få vara med Madde och Natta igen

Jag rasar, jag faller. Overklighetskänslan tar över. Det är helt mörkt runt mig. Jag ser bara datorskärmen och hör bara rösterna och musiken. Nine Inch Nails, Fugazi och Björk för att lugna mig men det funkar inte. Inte denna gången. Jag känner hur jag är tom, hur rösterna har plockat ut mina organ igen. jag är rädd för att inte få dem tillbaka. Jag skakar av frossa, hackar tänder. Vill inte bara sitta här. Jag vill ut, fly från detta. Rösterna låter mig inte. Ett slag i magen och jag får ingen luft. De hör mina tankar, och jag tänker illa om dem. Jag får inte tänka illa. Men jag hatar dem, de förstör mitt liv. Sliter mig i stycke. Äter upp mig levande. Men lever jag verkligen? Hur kan jag vara säker på att jag inte är död? Eller till och med något mitt emellan? Ett slag i ryggen... Jo jag lever. Jag känner smärtan. Försöker att  hämta andan. Varför kan jag inte andas? Kanske för att jag inte har några lungor som kan ta åt sig allt syre. Solen sipprar in genom fönstret fräter mot min hud, men jag ser inte dess ljus bara känner det. Jag gömmer mig i min stora svarta tröja men solen når mig i alla fall. Kan man inte bara skjuta ner solen med en luftpistol? Kanske inte.

Jag vill bara ge upp nu. Bara skära upp mina handleder, därefter lägga mig i badkaret med hårfönen. Men jag kan inte. Nathan är här och jag vill inte att hon ska hitta mig. Det hade knäckt henne. Men kanske ikväll?
Nej. Inte nu, men snart. Inte själv, jag ska få någon annan att göra det. Jag ska be någon skjuta mig. Då kommer jag inte känna att det är helt mitt fel.

Rösterna har tagit över musiken. Nu hör jag den inte alls. Nu är det bara rösterna som existerar. Allt är svart och det finns inget ljus. Jag vet inte om jag sitter, ligger eller står. Jag känner inte marken. Det känns som att jag tyngdlöst svävar omkring mitt bland ingenting. Det är det jag gör. Jag svävar och rösterna hånar.
"Du är värdelös, du borde inte leva. Ingen vill ha dig här. Kan du inte bara dö? Din fula slyna. Du har gått åt fel håll. Du har trillat ner. Du är fast i detta svarta hål. Nu kommer du aldrig mer upp igen."
Det skrämmer mig så fruktansvärt mycket. Kommer jag sväva omkring här bland ingenting föralltid? Komemr jag inte hitta en utväg?

Allting bara släpper. Rösterna fortsätter att håna men jag ser lägenheten igen. De gula väggarna i hallen som jag sitter i. Jag hör musiken. Jag går ut och tar en ciggarett med älskade ÄnglaNathan och jag lugnar ner mig.
Jag fryser fortfarande!