XxRETARDEDxX

Jag börjar lita på läkarnas ord nu. Jag är sjuk. Jag är fan sjuk på riktigt.
Just nu så känns det som att jag ligger och krälar på golvet. Jag måste ju vara galen på riktigt. Hur kan jag annars höra skaer som ingen annan hör, se saker som ingen annan ser?
Men vad är friskt då? Att leva som normen. Äta bra, skratta, sova ordentligt, inte tänka på döden. Är det normalt då? Hur många gör det? Majoriteten mår dåligt? Så vilka är sjuka egentligen?
Men visst. Enligt många andra så är jag sjuk. Enligt vissa så är jag inbillat sjuk. Enligt mig så är jag helt frisk. Jag har bara lite svårt att kontolera mina känslor och rösterna finns där. Det är bara andra som säger att dem inte finns där för att jag ska känna mig galen. Alla vill fan bara skada mig. Jag orkar inte detta mer. Det är nu jag vill att det ska ta slut.

Jag greppar rakbladet. Det sylvassa. Nya. Jag sätter det mot handleden, blundar. Ser Nathan skratta framför mig. Flyttar rakbladet uppåt, trycker, drar. Inte lika hårt som jag hade planerat att göra. Jag kan inte. Jag kan fan inte ta livet av mig. Tårarna rinner och jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vill bara att allt ska ta slut nu.

Jag tror inte att mamma förstår. Hon väckte mig imorse. En timme för tidigt. Hon försökte att tvinga upp mig, stirrade på mig. Sa att jag låg kvar bara för att jag var trött. Men jag fick inte sätta mig upp. Rösterna skrek. Jag var rädd för att öppna ögonen. Jag visste inte vad som skulle dyka upp framför mig. Jag visste att jag skulle skrämmas. De hade redan slått på migi drömmen. De hade jagat mig. Precis somvanligt, och mamma försöker att tvinga mig upp. Jag vill bara att hon ska veta hur detta känns. Men det hade nog skrämt henne ännu mer. Nej, det är bättre att hon inte vet. Det är bättre att hon anklagar mig för saker då. Ja, det är bättre!