Drömmen
Jag har inte skrivit på länge, men nu behövs det verkligen. Jag ber om ursäkt för att jag inte har någon ork till att sitta här och berätta om mina upplevelser och tankar. Det tar faktiskt på krafterna att gräva i sin själ.
Jag somnade till framför TV:n nu inatt. Drömmen var verklig och hemsk. Drömmen om mina vänners ansikten i det ögonblicket som de dog.
Maddes vita ansikte när hon hänge där i sitt sovrumstak. Rummet helt städat, bara sängen var obäddad. Hade hon sovit den natten eller hade hon bara lagt sig i sängen och tänkt ut hur hon skulle dö?
Natta liggandes på en toalett hon Kalle. Ner spydd och pannan blank av svett. Inte död då, men på god väg. Sen i sjukhussängen. Det som innan var korta snabba pip lät nu som ett sorgsefullt skrik. Ett skrik om död.
Han som jag inte vill nämna vid namn här. Alla vet inte att han är död än och jag vill inte vara den som berättar. Den underbara lilla pojken från Stockholm. Han tog tabletter och skar upp sina handleder. Gick sen och la sig för att sova. Han sover än. Jag kunde se han ligga där i en mjuk säng. Han såg så lugn ut. I hans ansikte fanns det lycka. Vem kunde tro att han hade levt det livet som han levt om man bara kollade på hans ansikte där han låg. Stendöd.
Emelie, som inte är död men hade velat vara det. Jag ser hennes breda sår. Såret skrek åt mig att det nu var min tur. Att det var jag som skulle dö. Det hade samma röst som de röster jag hör i mitt huvud.
Jag vaknade livrädd och kallsvättig. Var det sant? Var det min tur nu? Var det äntligen min tur? Antagligen inte. För här sitter jag nu och berättar för er om drömmen. Inte fan är jag död. Men jag lever inte heller. Jag kan inte vara levades. En levande varelse kan inte härda ut så mycket smärta som jag gör. Så jag är någonting mitt emellan. Jag är en ängel. En ängel med rött vatten, rinnandes från underarmen... igen. Förlåt alla, men jag kan bara inte sluta. Det blir bara djupare och djupare för varje gång. Om jag ska vara ärlig så vill jag inte leva utan mina sår, mina ärr. Jag vill inte leva utan mitt röda vatten.
Jag somnade till framför TV:n nu inatt. Drömmen var verklig och hemsk. Drömmen om mina vänners ansikten i det ögonblicket som de dog.
Maddes vita ansikte när hon hänge där i sitt sovrumstak. Rummet helt städat, bara sängen var obäddad. Hade hon sovit den natten eller hade hon bara lagt sig i sängen och tänkt ut hur hon skulle dö?
Natta liggandes på en toalett hon Kalle. Ner spydd och pannan blank av svett. Inte död då, men på god väg. Sen i sjukhussängen. Det som innan var korta snabba pip lät nu som ett sorgsefullt skrik. Ett skrik om död.
Han som jag inte vill nämna vid namn här. Alla vet inte att han är död än och jag vill inte vara den som berättar. Den underbara lilla pojken från Stockholm. Han tog tabletter och skar upp sina handleder. Gick sen och la sig för att sova. Han sover än. Jag kunde se han ligga där i en mjuk säng. Han såg så lugn ut. I hans ansikte fanns det lycka. Vem kunde tro att han hade levt det livet som han levt om man bara kollade på hans ansikte där han låg. Stendöd.
Emelie, som inte är död men hade velat vara det. Jag ser hennes breda sår. Såret skrek åt mig att det nu var min tur. Att det var jag som skulle dö. Det hade samma röst som de röster jag hör i mitt huvud.
Jag vaknade livrädd och kallsvättig. Var det sant? Var det min tur nu? Var det äntligen min tur? Antagligen inte. För här sitter jag nu och berättar för er om drömmen. Inte fan är jag död. Men jag lever inte heller. Jag kan inte vara levades. En levande varelse kan inte härda ut så mycket smärta som jag gör. Så jag är någonting mitt emellan. Jag är en ängel. En ängel med rött vatten, rinnandes från underarmen... igen. Förlåt alla, men jag kan bara inte sluta. Det blir bara djupare och djupare för varje gång. Om jag ska vara ärlig så vill jag inte leva utan mina sår, mina ärr. Jag vill inte leva utan mitt röda vatten.
Kommentarer
Trackback
