XxRETARDEDxX

Vad fan håller du på med? Var det meningen att jag skulle få dåligt samvete där? Om det var tanken så misslyckades du totalt. Jag bad dig inte komma hit och lämna jobbet. Jag tvingade dig inte att ge mig pengar. Allt jag bad dig göra var att svara på en fråga. Är det så jävla svårt att säga att du inte vill låna mig pengar när du hade tre personer i närheten av dig? Känner du dig som en dålig pappa. Jag undrar fan vart du gör av alla dina pengar. 

Jag tvivlar inte på att du älskar mig och ja, jag vet om att jag är krävande. Men det kanju itne vara så svårt att bara säga att du inte vill. Då hade du sluppit vara så "ledsen" nu. Eller du kanske bara sa det för att jag skulle få dåligt samvete? Vad fan vet jag.
Var det lönt att ringa mig för att säga:
"Förlåt för att jag bara stack men jag blev ledsen. Bara så du vet så cyklar jag direkt hem. Jag skiter i jobbet."
Vad fan var det lönt för? Varför skulle jag bry dig om du sket i jobbet? Det är ditt jobb. Inte mitt. 

Jag börjar lita på läkarnas ord nu. Jag är sjuk. Jag är fan sjuk på riktigt.
Just nu så känns det som att jag ligger och krälar på golvet. Jag måste ju vara galen på riktigt. Hur kan jag annars höra skaer som ingen annan hör, se saker som ingen annan ser?
Men vad är friskt då? Att leva som normen. Äta bra, skratta, sova ordentligt, inte tänka på döden. Är det normalt då? Hur många gör det? Majoriteten mår dåligt? Så vilka är sjuka egentligen?
Men visst. Enligt många andra så är jag sjuk. Enligt vissa så är jag inbillat sjuk. Enligt mig så är jag helt frisk. Jag har bara lite svårt att kontolera mina känslor och rösterna finns där. Det är bara andra som säger att dem inte finns där för att jag ska känna mig galen. Alla vill fan bara skada mig. Jag orkar inte detta mer. Det är nu jag vill att det ska ta slut.

Jag greppar rakbladet. Det sylvassa. Nya. Jag sätter det mot handleden, blundar. Ser Nathan skratta framför mig. Flyttar rakbladet uppåt, trycker, drar. Inte lika hårt som jag hade planerat att göra. Jag kan inte. Jag kan fan inte ta livet av mig. Tårarna rinner och jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vill bara att allt ska ta slut nu.

Jag tror inte att mamma förstår. Hon väckte mig imorse. En timme för tidigt. Hon försökte att tvinga upp mig, stirrade på mig. Sa att jag låg kvar bara för att jag var trött. Men jag fick inte sätta mig upp. Rösterna skrek. Jag var rädd för att öppna ögonen. Jag visste inte vad som skulle dyka upp framför mig. Jag visste att jag skulle skrämmas. De hade redan slått på migi drömmen. De hade jagat mig. Precis somvanligt, och mamma försöker att tvinga mig upp. Jag vill bara att hon ska veta hur detta känns. Men det hade nog skrämt henne ännu mer. Nej, det är bättre att hon inte vet. Det är bättre att hon anklagar mig för saker då. Ja, det är bättre!

Vet du hur svårt det är att bli jagad hela tiden? Vet du hur jobbigt det är att ständigt vara rädd? Vet du att det tar på krafterna att få minnesluckor och sen vakna upp blodig? Vet du verkligen det? För om du inte vet så kan du inte säga till mig vad jag ska göra och inte göra åt saken. För du vet inte. Du vet fan inte hur jag har det. ´
Jag vill att det ska finnas en off-knapp på mig. En dold. Då hade jag bara behövt finna den och det hade varit ett bra mål i livet. Och undertiden som jag letar efter den så lägger jag mina krafter på något annat än blod och död.
Vad sitter jag och svamlar om? Off-knapp? Det finns ju inget sånt. Nej, det är kört för mig nu.
Jag kan inte le längre. Jag vet inte vad ett leende är. Jag kan fejka men jag kan inte bara le. Det ser för falskt ut då. Men i helgen har jag kunnat. I helgen ick jag vara nära Honom och det kändes faktiskt speciellt. Han är så underbar så det är inte sant. Men det känns som att han kan läsa av mig och det är skrämmande. Jag vill inte att han ska veta vad jag känner för honom. Han blir så avvisande då. Han var så både igår och i förrigår. Allt jag vill är att vara nära honom. Att få en sista kyss.
Jag drömde om dig inatt igen. Det var en rätt förvirrande dröm. Jag hade talat om för dig att jag ville försöka igen och du sa ja. Vi åt hamburgare på McDonalds tillsammans och det är inte ens gott. Men vad spelar det för roll? I några minuter som kändes som timmar fick jag vara nära dig. Jag fick hålla din hand, jag fick kyssa dina läppar och jag fick vila i dina armar. Den drömmen sitter inslipad i mitt huvud. Jag ser bilderna. 
Så vad menade han då med det han sa i fredags? Jag vet inte. Jag har ingen jävla aning alls. Allt är så förvirrande just nu och jag låter det fan  vara så. För jag orkar inte kämpa längre. Nu får det bli som det blir.