XxRETARDEDxX

Romantik. Denna underbara romantik. Varför får jag aldrig känna den?  Jag saknar armar om mig, varma bubbelbad med kärlek och tända ljus som får hela mitt rum att lukta mysigt. Jag saknar att ligga i min säng med någons arm under mitt huvud. Personen ska säga att den älskar mig.
Jag sitter här och drömmer. Drömmer om mina drömmar, om minnen. Minnena börjar nu bli suddiga, de börjar försvinna. Allt jag önskade innan var att de skulle raderas för att jag sedan skulle kunna skapa nya. Jag kan inte skapa nya. Ingen älskar mig. Jag får inte känna någon kärlek. Hur ska jag kunna ersätta de gamla minnena med nya om jag inte har några nya att ersätta dem med. 

Kära "Namn"!
Jag kommer fortsätta att skriva till dig såhär. Jag har en svag känsla av att, om det någon gång blir du och jag, kommer du bli glad över att få veta att det är dig jag skriver om. Jag vet ju inte om jag vill att det ska bli du och jag. Jag känner på mig att jag bara kommer bli sårad då. Men en sak vet jag, och det är att de minnena som jag pratade om innan, de minnena som jag ville skapa, minnena av romantik och kärlek, de minnena vill jag skapa med dig. Vi kanske inte kommer längre än till kärleken. Vi kanske inte blir ett par. Men jag tror inte ens vi kommer så långt. Jag tror vi stannar där vi är nu. Vänskap med strul lite då och då. Vem vet, du kanske bara strular med mig för att du är ensam, eller kanske så strular du med alla dina vänner. Kanske är det en blandning. Snälla "Namn", säg att jag har fel när jag skriver som jag gör. Säg att jag bara snackar en massa skit och att jag borde veta att det finns mer bakom de kyssarna en bara ensamhet och en rolig sak med det hela. 

Från en sak till en annan. Jag har faktiskt varit med Kim idag igen. Det var så kul, hon typ bara klantade sig och jag bara skrattade hela tiden. Ni skulle bara sett hur söt hon var när hon kollade upp på mig och bara log. Hon såg helt farlig ut. Som typ Hulken när han får sitt utbrott. Hon är dock lite mindre och inte lika grön. Kanske snällare också. Har inte sett Hulken på evigheter.
Hon fick lite problem med en sak som jag inte tänker nämna här i min blogg, det är ju inte andras problem, så vi åkte hem. Hon stod och velade om hon skulle sova hos mig eller hemma. Till sist kom hon på att hon har jobb imorgon så hon hoppade av på Ramlösa station. Innan hon hoppade av så kysste hon mig. Woops! Hon är faktiskt bra på det. Jag kände mig bara så fruktansvärt underlägsen.

... Jag sitter nu här, mitt i en ångestattack. Det är drygt en timme sen jag skrev det förra i bloggen och jag håller på att tappa fattningen om mig själv. Kan inte sluta gråta och kan inte sluta frestas av rakbladet som ligger brevid mig på skrivbordet. Allt jag vill är bara att låta rakbladet glida djupt ner i huden på mig och släppa ut rädslan genom såren. Men nej, jag ska kämpa. Jag vill inte mer. Jag vill seriöst inte mer. Jag vill ha ärr och jag vill ha sår men jag kan fan inte fly hela tiden. Jag är så trött på det. Jag vill bara stå upp och vara stark. Jag är inte stark. Jag är svag, värdelös och patetisk. Kolla själv hur patetisk jag är. Här sitter jag och klagar över mina små problem med röster, längtan efter barndom och hemska minnen, och där ute svälter folk ihjäl. De som svälter kan gärna få min mat, för jag vill inte ha den. Jag vill inte äta. Jag vill bli smal. Väga 40 kg så jag kan bli älskad. Visst det är insidan man älskar men ingen kollar äns på min insida. Varför kollar ingen på min insida? Varför ser ingen att jag faktiskt duger ibland.

...Jag skar mig i alla fall.