Mamma
Du stryper mig med dina armar. Hårt om mig. Kramandes. Jag vet att du bara vill väl men du skadar mig i alla fall. Låt mig vara fri, låt mig andas. Kan inte andas med dig så nära intill. Jag har bara en liten stund kvar att leva, låt mig. Jag vill leva nu. Dessa dagar, sen är det över.
Ja mamma, du vet att jag skakar av rädsla. Ja mamma, du vet att jag gråter. Varför låter du mig inte gråta? Varför måste du trösta? Jag vill gråta. Vill gråta mig torr. Jag vill skära. Djupt, djupt. Se det röda vattnet rinna över hela kroppen. Droppa ner på golvet. Jag vill se de älskade blåmärkena synas tydliga på låren. Skruvmejseln ger fina märken. Jag älskar skruvmejseln mycket. Varför låter du mig inte älska den? Varför låter du mig inte älska smärtan, blodet? Jag vill älska det. Precis som jag vill älska dig, men inte kan. Förlåt mamma, men du har skadat mig för mycket. Du höll mig fast för länge. Nu är jag rädd för att du aldrig ska släppa mig fri igen. Nu är jag rädd för att tappa andan.
Ja mamma, jag vill dö. Det vet du att jag vill. Varför låter du mig inte dö? Det är den enda utvägen nu. Det enda jag vill. Du har ju själv sett hur blodet rinner varje natt, hur alkoholen tar över min hjärna. Hur kan du låta mig leva så?
Är du stolt över mig mamma?
