Jag är en drömmare
Romantik. Denna underbara romantik. Varför får jag aldrig känna den? Jag saknar armar om mig, varma bubbelbad med kärlek och tända ljus som får hela mitt rum att lukta mysigt. Jag saknar att ligga i min säng med någons arm under mitt huvud. Personen ska säga att den älskar mig.
Jag sitter här och drömmer. Drömmer om mina drömmar, om minnen. Minnena börjar nu bli suddiga, de börjar försvinna. Allt jag önskade innan var att de skulle raderas för att jag sedan skulle kunna skapa nya. Jag kan inte skapa nya. Ingen älskar mig. Jag får inte känna någon kärlek. Hur ska jag kunna ersätta de gamla minnena med nya om jag inte har några nya att ersätta dem med.
Kära "Namn"!
Jag kommer fortsätta att skriva till dig såhär. Jag har en svag känsla av att, om det någon gång blir du och jag, kommer du bli glad över att få veta att det är dig jag skriver om. Jag vet ju inte om jag vill att det ska bli du och jag. Jag känner på mig att jag bara kommer bli sårad då. Men en sak vet jag, och det är att de minnena som jag pratade om innan, de minnena som jag ville skapa, minnena av romantik och kärlek, de minnena vill jag skapa med dig. Vi kanske inte kommer längre än till kärleken. Vi kanske inte blir ett par. Men jag tror inte ens vi kommer så långt. Jag tror vi stannar där vi är nu. Vänskap med strul lite då och då. Vem vet, du kanske bara strular med mig för att du är ensam, eller kanske så strular du med alla dina vänner. Kanske är det en blandning. Snälla "Namn", säg att jag har fel när jag skriver som jag gör. Säg att jag bara snackar en massa skit och att jag borde veta att det finns mer bakom de kyssarna en bara ensamhet och en rolig sak med det hela.
Från en sak till en annan. Jag har faktiskt varit med Kim idag igen. Det var så kul, hon typ bara klantade sig och jag bara skrattade hela tiden. Ni skulle bara sett hur söt hon var när hon kollade upp på mig och bara log. Hon såg helt farlig ut. Som typ Hulken när han får sitt utbrott. Hon är dock lite mindre och inte lika grön. Kanske snällare också. Har inte sett Hulken på evigheter.
Hon fick lite problem med en sak som jag inte tänker nämna här i min blogg, det är ju inte andras problem, så vi åkte hem. Hon stod och velade om hon skulle sova hos mig eller hemma. Till sist kom hon på att hon har jobb imorgon så hon hoppade av på Ramlösa station. Innan hon hoppade av så kysste hon mig. Woops! Hon är faktiskt bra på det. Jag kände mig bara så fruktansvärt underlägsen.
... Jag sitter nu här, mitt i en ångestattack. Det är drygt en timme sen jag skrev det förra i bloggen och jag håller på att tappa fattningen om mig själv. Kan inte sluta gråta och kan inte sluta frestas av rakbladet som ligger brevid mig på skrivbordet. Allt jag vill är bara att låta rakbladet glida djupt ner i huden på mig och släppa ut rädslan genom såren. Men nej, jag ska kämpa. Jag vill inte mer. Jag vill seriöst inte mer. Jag vill ha ärr och jag vill ha sår men jag kan fan inte fly hela tiden. Jag är så trött på det. Jag vill bara stå upp och vara stark. Jag är inte stark. Jag är svag, värdelös och patetisk. Kolla själv hur patetisk jag är. Här sitter jag och klagar över mina små problem med röster, längtan efter barndom och hemska minnen, och där ute svälter folk ihjäl. De som svälter kan gärna få min mat, för jag vill inte ha den. Jag vill inte äta. Jag vill bli smal. Väga 40 kg så jag kan bli älskad. Visst det är insidan man älskar men ingen kollar äns på min insida. Varför kollar ingen på min insida? Varför ser ingen att jag faktiskt duger ibland.
...Jag skar mig i alla fall.
Säg mig vad detta handlar om?
Jag sitter här, i min fotölj som vanligt, och kollar på mina armar. Där är skärsår, inte lika många som det var för några månader sen men de är djupare. Det är dock inte det som är problemet. Problemet är det att mina ärr håller på att blekna. Många ser det som en positiv sak, men inte jag. Jag älskar mina ärr. Jag tycker att dem är vackra. Det är som att förlora en del av mig själv. Som om man är född med ett födelsemärke och sen operera bort det. Det är ju någonting som ska finnas där. Kom nu inte och säg att mina ärr inte är jag, då känner ni inte mig. Mina ärr och jag är ett. Vi hör ihop. Precis som jag och dagdrömmar.
Kära "Namn"!
På tal om dagdrömmar så handlar varenda en om dig för tillfället. Jag vet inte varför, men jag har inte kunnat sluta tänka på dig de senste dagarna. Allt jag hör när där är tyst runt omkring mig, bortsätt från rösterna, är din underbara, trygga röst och ditt mysiga skratt. När jag blundar så ser jag ditt leende. Det smyger alltid fram precis som om du inte vill visa att det finns någon lycka i dig. Jag vill att det ska finnas det. Jag vill vara din lycka. Detta är ju som sagt var bara någonting som jag dagdrömmer om. Ingenting som kommer bli sant. Jag vet inte om jag egentligen vill det men just nu så känns det bara som att jag inte får nog av dig. Jag vill bara ha mer.
Mer av vad egentligen. Jag kan ju inte få mer av någonting som jag inte haft. Eller är det mer än bara vänskapen jag vill ha? Jag vill i alla fall bara ha mer. Mer av dig helt enkelt.
Jag vet om att vi hade passat bra ihop. Vi är så lika varandra och har samma sinne för humor. Vi har nästan varit med om samma saker och vad jag tror så är du också kär i kärleken. Men, vad vet jag? Jag har aldrig rätt när det gäller kärlek och att hitta den rätta.
Pussar
Jag har faktiskt funderat på det här med den rätta. Tänk så träffar jag den personen som är rätt för mig när jag är äldre och så är inte jag rätt för honom/henne. Tänk om jag bara går miste om personen då. Var det då den rätta för mig? Måste den rätta vara en person som också vill ha mig eller räcker det bara med en flört? Finns det en rätt person?
Okej, jag kom precis på hur det lät. Jag lät som Carrie Bradshaw från "Sex and the City". Kärleksfrågor är mer någonting för henne, inte för mig. Men i och försig, vi är nog rätt lika på ett sätt. Visst, jag är inte så intreserad av mode och visst, jag är inte så flörtig av mig. Men både hon och jag har provat oss fram hela tiden och det enda som har hänt är att vi har blivit sårade eller bara hittat idioter.
Och nu kom jag på hur det lät. Jag kom på att det inte är jag som liknar henne. Det är hon som liknar mig, plus alla andra singelkvinnor ute i världen. Med andra ord så spelar hon bara en helt vanlig singel som inte riktigt lyckas.
Jag vet inte ens vad jag skriver om. Kanske är jag trött i alla fall. Ska nog försöka sova nu. Vill i alla fall hinne se lite dagsljus imorgon. Så jag avslutar med en dikt som jag läste på mina etikpapper. Dikten berörde mig jättemycket och jag kände så igen mig.
Ni kanske tror mig när jag skrattar
att jag mår bättre när jag ler
när inte glansen finns i ögat
finns det någon som tåren ser.
När inga tårar finns att torka
när jag skrattar bort min gråt
när jag sväljer alla känslor
för känna är för svårt-
Jag sväljer all förtvivlan
jag flyr bort från min tår
när jag kväver allt jag känner
ser då någon hur jag mår?
Kim Novac!
Eftersom att du är typ min enda läsare så kan jag ju lika gärna skriva till dig.
Här kommer det en lista på saker som ja vill att du ska veta om denna kväll när du ligger och sover.
* Det gick inte så bra att skriva hur mår du med tårna. Det tog evigheter så jag satte mig upp och skrev det med fingrarna istället.
* Vi snackade i typ 1 timme och 11 minuter i telefon. Oo
* Jag ser fram emot att träffa dig nu på torsdag. Kanske är det för att jag ska dricka te... eller kanske för att jag ska få träffa dig, vilket var evigheter sen.
* Jag tyckte att du hade fett mysig röst - rodnar-
* Min mamma kom in precis efter vi hade lagt på och sa:
"Äntligen. Kan man få prata med dig nu eller ska du ringa någon annan denna gången?"
* Jag vet inte vad mer som har hänt.
Det är rätt svårt att skriva till dig. Det känns typ som att vi precis har snackat om allt. I och försig så pratade vi mest bara om alkohol, djur och ångest. Hur kunde vi sitta så länge och bara prata om det?
Jag tycker att vi är rätt lyckade.
/Teo <3
Hej igen Marcus <3
Snälla du... tyck synd om mig. Tyck synd om mig för att jag inte kan få din kärlek. Du säger att du saknar mig men du visar det inte. Du säger att vi ska träffas igen men när. Jag vill så gärna veta när du kommer vara nära mig igen. Bara vänskapligt men det får jag nöja mig med.
Kan jag begära mer? Kan jag be dig bli min?
Nej! Avståndet är för stort, precis som din kärlek till henne.
Förlåt mig Marcus. Men jag saknar dig bara så fruktansvärt mycket <3
Drömmen
Jag somnade till framför TV:n nu inatt. Drömmen var verklig och hemsk. Drömmen om mina vänners ansikten i det ögonblicket som de dog.
Maddes vita ansikte när hon hänge där i sitt sovrumstak. Rummet helt städat, bara sängen var obäddad. Hade hon sovit den natten eller hade hon bara lagt sig i sängen och tänkt ut hur hon skulle dö?
Natta liggandes på en toalett hon Kalle. Ner spydd och pannan blank av svett. Inte död då, men på god väg. Sen i sjukhussängen. Det som innan var korta snabba pip lät nu som ett sorgsefullt skrik. Ett skrik om död.
Han som jag inte vill nämna vid namn här. Alla vet inte att han är död än och jag vill inte vara den som berättar. Den underbara lilla pojken från Stockholm. Han tog tabletter och skar upp sina handleder. Gick sen och la sig för att sova. Han sover än. Jag kunde se han ligga där i en mjuk säng. Han såg så lugn ut. I hans ansikte fanns det lycka. Vem kunde tro att han hade levt det livet som han levt om man bara kollade på hans ansikte där han låg. Stendöd.
Emelie, som inte är död men hade velat vara det. Jag ser hennes breda sår. Såret skrek åt mig att det nu var min tur. Att det var jag som skulle dö. Det hade samma röst som de röster jag hör i mitt huvud.
Jag vaknade livrädd och kallsvättig. Var det sant? Var det min tur nu? Var det äntligen min tur? Antagligen inte. För här sitter jag nu och berättar för er om drömmen. Inte fan är jag död. Men jag lever inte heller. Jag kan inte vara levades. En levande varelse kan inte härda ut så mycket smärta som jag gör. Så jag är någonting mitt emellan. Jag är en ängel. En ängel med rött vatten, rinnandes från underarmen... igen. Förlåt alla, men jag kan bara inte sluta. Det blir bara djupare och djupare för varje gång. Om jag ska vara ärlig så vill jag inte leva utan mina sår, mina ärr. Jag vill inte leva utan mitt röda vatten.
