Jag trillar baklänges
Just nu hatar jag dig Marcus
Jag kan fan inte sluta gråta. har gråtit i två och en halv timmar nu. Tårarna tar aldrig slut. Jag trodde att jag skulle få må bra en dag. När jag väl klarade en hel skoldag så kommer du och förstör allt med dina lögner. Denna var värre än alla andra. Denna gjorde så jävla ont. Kan du inte förstå att du faktiskt betyder så in i helvetes mycket för mig. Du stöttade mig alltid, pratade med mig hela tiden när jag var i Stockholm och mådde skit. Det var alltid du som fanns där. Nu har du bara slängt mig i väggen och det känns. Mitt hjärta är sprucket.
Dolda skrik - 070911
Så. Nu sitter jag här i klassrummet igen. Samlad och redo. Okej, kanske inte. Livrädd är ett bättre ord här. Tänk om jag nu får en ångestattack. Jag kan inte stanna här då. Om det händer så måste jag fly. Jag vill fly redan nu och lektionen har inte ens börjat. Jag letar efter ljud som jag känner igen men jag hittar inga. De vita väggarna skrämmer mig. Jag behöver färg. Mycket färg, för att få liv på detta rum. Nu påminner det bara om ett sjukhus. Jag vill inte vara på ett sjukhus. Jag vill vara fri.
Är det värre nu? - 070911
Nya skärsår varje dag. Nya frågor om dem från mamma. Nya attacker. Mer panik. Allt bli bara värre. Jag vill inte ha det såhär längre. Jag orkar inte kämpa. Helt utmattad. Var det meningen att det skulle bli såhär? Är det mitt öde? Så många frågor och så få svar. Så mycket vilja men så lite kraft och motivation.
Rösterna skriker och slår. De vill bara skada mig hela tiden. Jag kan inte fly från dem. Enda gången jag får lite lugn är när jag ser mitt röda vatten rinna. Då viskar dem bara och slår inte. Annars pekar dem på mig, hånar och talar om för mig att jag är värdelös. De talar hela tiden om döden. om att jag inte borde leva längre. Jag håller helt med. Jag borde inte leva, och jag vill det inte heller. Jag borde och vill dö. DöDöDöDö!
Lycka?
Fannie är här och jag känner en lycka spridas i hela kroppen. Jag mår inte bra men jag kan i alla fall skratta på egen hand.
Igår cyklade vi ut till Nathan. Det är ca 4 km dit. Vi had ebara två cyklar så Nathan cyklade på den ena och Fannie skjutsade mig på den andra. Vi cyklade mellan åkrarna och nästan ut på dem. Det pirrade i hela kroppen i nerförsbackarna. Det var som att sitta bakom mamma på cykeln när man var liten. Barndom. Lycka. Vi åkte igenom tunnlar och jag skrek högt där inne. Ville få ut all mi energi. Det var underbart. Jag kände snabbt hur kraften for ut ur kroppen.
Idag ska vi på bio. Hon och jag. Hon är så vacker. Nu ligger hon i min säng och kollar film. Jag vill bara lägga mig brevid henne. Hålla om henne. Kyssa henne. Men jag vågar inte. Är rädd för att bli nekad. Kanske inatt när vi ska sova. Kanske. Vi får se hur det blir.
Utmattad
Ja, jag är utmattad. Därför skriver jag inte så mycket blogg som jag egentligen vill. Jag har en massa ideer och tankar i huvudet men jag orkar inte sitta upp. Min mentala utmattning har även gjort mig psykiskt utmattad. Varför är jag då mentalt trött?
Tänk dig...
Mitt liv är en liten glaskula, jag måste hålla den i handen. Höger hand (den starka) är jag, Teo, och den vänstra handen (då den svaga) är Lisa. För det mesta så ligger glaskulan i min hand men att spänna handen, armen, hela tiden för att inte kulan ska falla till marken och gå i tusenbitar. Det tröttar tillslut ut handen. Tillslut så blir det så jobbigt så jag måste lämna över den till Lisa. Det är då jag får de där overklighetskänslorna. Det är då jag famlar runder i mörkret där bara rösterna och rädslan finns. Inte nog med det så vill Lisa också skada mig. Hon trycker så fruktansvärt hårt i kulan så ibland krossas den. Det tar lång tid att laga den igen och se till så att alla bitar ligger på plats.
Att både konsentrera sig på att hålla i den, trötta ut handen som har ett så intensivt grepp och sen laga, tar på krafterna. Får jag inte lov att vara utmattad då?
Detta förklarar min dag
Behöver jag säga mer?
Lillasyster Hallonunge, jag älskar dig!
Lillasyster kom hem till mig idag efter skolan när jag var med Nathan. Hon kom och lämnade ett papper som hon skrivit på. Hon hade tagit en massa citat från olika låtar och sattit ihop det till en text som hon sen gav till mig. Jag älskar henne. Hon är underbar. Hon gör mig så lycklig när hon hittar på sånna här små men unika saker. Tack för att du finns Lillasyster.
"Keep holding on, cause you know we'll make it through, we'll make it through.
Just stand strong, Cause you know, I'm here for you, I'm here for you.
There's nothing you can say, and nothing you can do, thereäs no easy way when it comes to the truth.
So far away. I wish you where here. Before it's to late, this could all disappear.
Before the dorrs close, this come to an end. But with you by my side I will fight and defend, I'll fight and defend.
You're not alone. Together we stand. I'll be by your side, you lnow I'll take your hand.
When it gets cold and it feels lika the end.
There's no place to go to, you know I wont give in, no I wont give in. So don't let me down Sunshine."
Hon kallar mig för Solståle och jag kallar henne för Hallonunge. Det är så vi älskar varandra!
En lektion gav sånt liv
Jag fick precis ett sms av Nathan.
"Gumman, jag måste träffa dig idag. Jag ringer när jag slutar."
Det lät så panikslaget. Jag vill bara spriga till henne nu. Ge henne en kram. Viska att jag alltid kommer finnas där för henne.
Jag behöver komma bort härifrån. Jag vill till mamma. Jag vill höra hennes trygga röst som jag föraktade så mycket innan. Jag orkar inte sitta här i samma rum som ångesten, som rädslan. Men allt jag kan tänka på är att stanna annars kommer jag inte klara det i framtiden heller. En vanlig lektion, det är allt. Rösterna bara skriker.
"Du din värdelösa usling. Är det inte dags att dö snart? DöDöDö!!!"
Jag vill inte höra det längre. Jag vill inte vara med. Jag orkar inte. Jag vet att jag snart ska dö. Jag vet att jag inte ska leva länge till. Jag förtjänar inte denna världen. Jag förtjänar inte att leva. Men frågan är bara om jag förtjänar döden?
För bara någon minut sedan så berättade jag. Alla satt helt tysta. Jag vet inte om de kollade på mig och jag kunde inte urskilja deras miner när jag sa att jag var sjuk och bad dem att respektera det. Men jag gjorde det i alla fall. Jag, Teo, satt där och berättade att jag har det svårt, att jag är psykiskt sjuk.
Lektionen är slut. Jag klarade det Pappa. JAG KLARADE DET! Jag hoppas att ni är stolta över ert misslyckade barn nu. För en jävla gångs skull så är jag fan stolt själv. För jag klarade en dubbellektion i skolan. Jag gjorde det. I made it!!!
Fortsättningen...
LÖRDAG: Jag blev väck när Anna och Tessan kommer in och vrålar godmorgon uppe på Nathans rum.
Hela dagen gick ut på att dricka precis som kvällen innan. Jag orkar inte gå in på detaljer. Har inte så mycket minne av det häller. Jag vet inte om jag fick någon ångestattack, eller jo, det måste jag fått, men jag vet inte hur många.
SÖNDAG: Dagen var fylld av huvudärk och kvällen kom. Jag ringde Nathan för att hennes namn på msn avslöjade att någonting hade hänt. Något allvarligt. Något hemskt. Hon grät panikslaget i telefonen och jag har aldrig hört henne gråta så mycket. Hon berättade att Nemi hade skurit upp hela sina armar. Senor och allt. Han hade försökt ta sitt liv. Jag kände hur jag fylldes av panik men jag kunde inte visa mig svag för Nathan. Hon behövde mitt stöd. Hon har alltid ställt upp för mig och nu var det min tur. Jag sa att hon fick komma hit, sova här, men hon kunde inte. Hon kunde inte ta sig hit. Vi pratade en stund och la sen på. Vi avslutade samtalet med att säga att vi skulle kämpa tillsammans för att han skulle överleva.
Jag han bara innanför dörren innan mina tårar föll och jag blev hysterisk. Mamma frågade vad som hade hänt och jag berättade. Jag var så rädd. Det är jag fortfarande. Han får inte dö. Inte han också. Jag klarar inte mer. Bara tanken av att han kanske inte lever så länge till får det att vrida sig i magen på mig. Ja, jag sitter ännu en gång och gråter och skadar mig. Nu har jag sår och ärr över hela armarna. Tjock hud. Rakbladen går ju fan inte genom huden.
Fredagens redlösa minne
FREDAG: Jag och ÄnglaNathan åkte till Danmark. Köpte en massa dricka och som vanligt regnade det där. Men på ett sätt så var det bra. Det kändes tryggt, mysigt. Det regnar alltid i Danmark för mig och annars hade det inte kännts som att jag var just där. Jag ville vara där. Jag var ju där med Nathan. Vi åkte senare och träffade Lillasyster Amiieh. Älskade ängel. Hon är så vacker. Ler hela tiden men jag ser på henne att hon är rädd. Hon är rädd för vad som ska hända. Jag vill inte skrämma henne med min sjukdom, men jag kan ju inte göra något åt saken.
Anna och Tessan ringde sen. De ville supa men hade ingen dricka och vi ville ju supa men inte bara två personer. Amiieh åkte hem och vi mötte de andra vid Stopp. De var redan onyktra och vi satte oss i en park och började dricka. Vi halsade direkt ur flaskorna och allting började snurra. Jag märkte inte längre rösterna och vi skrattade åt allting. Det blev kallare och vi åkte hem till Nathan. Där drack vi mer och sen somnade vi en efter en. Att dela säng med Nathan är underbart. Bara veta att hon ligger där brevid mig och andas får mig att känna mig trygg.
Jag orkar inte skriva mer just nu. Kan inte hålla ögonen öppna. Rösterna tröttar ut min hjärna och jag måste tvätta bort allt blod från armarna innan jag går och lägger mig. Men jag berättar mer om helgen imorgon.
Drunk!!!
DrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunk
DrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunk
DrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunkDrunk
Som vanligt XD
