Varför denna diskriminering?
Vart jag än går så vänder folk ansiktena från mig. De hade ite ens kollat åt mitt håll om jag så varit helt naken. Människan är för upptagen med de personerna som har "normala" utseendet. Men vad händer med oss som sticker ut lite grann? Är inte vi också människor? Är inte vi värda att bli tittade på? Jag hatar ensamheten och hatar att bli ignorerad. Jag vill inte längre vara den utstötta, den feta. Men detta är vem jag är och jag förstår inte varför jag inte kan bli accepterad för det. Är det så fel att vara tjock?
Vart jag än går så är jag större än alla andra. Jag är störst och fortfarande ser ingen mig. Är de blinda eller? Sen när någon väl ser, så tänker de med fel ögon och tänker med fel tankar.
"Shit vad tjock hon är. Hpn borde banta."
Jag vet att de tänker detta och jag vet att folk tycker att min kroppsstorlek är ett roligt samtalsämne. Jag vet också om att det gör ont att människorna är så ytliga. jag lever ju trots allt också på jorden. ger det mig inga rättigheter alls? Får inte jag se ut som jag gör utana tt alla ska avsky mig, äcklas? Varför är det såhär? Kan någon vara så snäll och bara förklara? Varför måste man vara smal för att bli accepterad och populär? Är det verkligen så fel att väga för mycket och se ut som Michelingubben. Tala i så fall om för mig varför det är fel.
I hela mitt liv har jag kämpat för att bli smal och snygg. Jag försöker förändra mig för allas skull. Varför ska jag förändras och inte världen? bara för att jag bara är en person så måste jag kämoa. Jag är ju ändå själv, så är det inte lättare att kämpa i grupp? Kan nite de kämpa lite så jag kan få andas ett tag, vila lite? Kan inte normen förändras eller alla vidga sina vyer?
Måste jag förändra mig för mänskligheten?
Vart jag än går så är jag större än alla andra. Jag är störst och fortfarande ser ingen mig. Är de blinda eller? Sen när någon väl ser, så tänker de med fel ögon och tänker med fel tankar.
"Shit vad tjock hon är. Hpn borde banta."
Jag vet att de tänker detta och jag vet att folk tycker att min kroppsstorlek är ett roligt samtalsämne. Jag vet också om att det gör ont att människorna är så ytliga. jag lever ju trots allt också på jorden. ger det mig inga rättigheter alls? Får inte jag se ut som jag gör utana tt alla ska avsky mig, äcklas? Varför är det såhär? Kan någon vara så snäll och bara förklara? Varför måste man vara smal för att bli accepterad och populär? Är det verkligen så fel att väga för mycket och se ut som Michelingubben. Tala i så fall om för mig varför det är fel.
I hela mitt liv har jag kämpat för att bli smal och snygg. Jag försöker förändra mig för allas skull. Varför ska jag förändras och inte världen? bara för att jag bara är en person så måste jag kämoa. Jag är ju ändå själv, så är det inte lättare att kämpa i grupp? Kan nite de kämpa lite så jag kan få andas ett tag, vila lite? Kan inte normen förändras eller alla vidga sina vyer?
Måste jag förändra mig för mänskligheten?
Favoriten
Nathan är påväg hit nu. Asså, jag fattar inte hur jag har kunnat sakna henne så mycket. Träffade henne i torsdags innan hon åkte till Sthlm men det känns som att hon har varit borta i ett år eller nått.
Jag skippar jobb för hennes skull idag och jag skiter i hur viktigt det är att jag jobbar en dag som denna. Jag kan liksom inte vänta på att få träffa henne längre. Jag vill krama henne och se hennes leende som skänker sådan glädje så det är inte sant. Jag vill skratta med henne och prata om helgen. Jag vill så mycket och jag ska allt jag vill nu. Förutom att träffa Emanuel såklart men jag menar det med Nathan.
Ååååh, lyckliga dag trots skärsåren som jag trodde skulle försvinna från mina armar och bli ett minne blott.
Nathan är här om en kvart :D
Jag skippar jobb för hennes skull idag och jag skiter i hur viktigt det är att jag jobbar en dag som denna. Jag kan liksom inte vänta på att få träffa henne längre. Jag vill krama henne och se hennes leende som skänker sådan glädje så det är inte sant. Jag vill skratta med henne och prata om helgen. Jag vill så mycket och jag ska allt jag vill nu. Förutom att träffa Emanuel såklart men jag menar det med Nathan.
Ååååh, lyckliga dag trots skärsåren som jag trodde skulle försvinna från mina armar och bli ett minne blott.
Nathan är här om en kvart :D
Kärlek, stress och glädje
Jag vill bara prata med dig. När du öppnar sin mun, och låter de vackra orden flöda ut över läpparna så märker jag inte längre rösterna, jag ser inte den döda flickan. Så tala med mig och låt mig känna mig omtyckt. Tala om kärlek och allt som finns med det att göra.
Vill bara ligga i dina armar nu och höra dig viska de där vackra orden i mitt öra. Jag vill känna den tryggheten som du strålar av. Sprid din glädje till mig <3
Sitter på jobb och har en trevlig pratstund med planeringar och ciggareter med min mentor. Det blir Göteborg på lördag och nu finns det massa saker att prata om när det gäller det. Fredrik kommer vara där, och jag kommer äntligen få träffa honom. Det kommer bli jättekul och jag ska blåsa såpbubblor i ögonen på honom. Elakt, jag vet!
Men måste jobba vidare nu. Bloggar kanske senare ikväll.
Vill bara säga att det känns som att allt kommer vända nu och att lyckan inte är lika främmande längre. Den besöker mig med jämna mellanrum nu och det glädjer mig.
Vill bara ligga i dina armar nu och höra dig viska de där vackra orden i mitt öra. Jag vill känna den tryggheten som du strålar av. Sprid din glädje till mig <3
Sitter på jobb och har en trevlig pratstund med planeringar och ciggareter med min mentor. Det blir Göteborg på lördag och nu finns det massa saker att prata om när det gäller det. Fredrik kommer vara där, och jag kommer äntligen få träffa honom. Det kommer bli jättekul och jag ska blåsa såpbubblor i ögonen på honom. Elakt, jag vet!
Men måste jobba vidare nu. Bloggar kanske senare ikväll.
Vill bara säga att det känns som att allt kommer vända nu och att lyckan inte är lika främmande längre. Den besöker mig med jämna mellanrum nu och det glädjer mig.
Du vackra lilla latinopojk <3
Det är så svårt att sitta här i min säng och bara tänka på dig. Avståndet håller oss från varandra och jag undrar hur det hade varit om vi hade bott nära varandra. Du gör mig både lycklig och nervös på samma gång. Hjärtat slår snabbare så fort jag hör din röst och när du säger de där vackra orden så ställer sig håret upp på mina armar. Detta är du och det du gör. kan detta vara förälskelse på riktigt. Har inte känt såhär på så länge nu, och det skrämmer mig. För jag vet att det är så långt mellan oss men vad spelar det för roll. Jag kan offra allt för kärlek, och om det nu hade gått så långt mellan oss så hade det varit dig jag gav mitt liv.
Detta är bara önsketankar. Du säger att du gillar mig och jag försöker att tro dig, men jag känner på mig att mina känslor är starkare än dina. bara tanken på ditt leende gör mig varm i hela kroppen och drömmarna om dig i min säng med dina armar om mig gör mig faktiskt lycklig för en stund. Det är inte många som kan göra detta, men du kan, underbart!
Våra timtals långa samtal om nätterna är det jag lever för nu. Att få ligga och mysa till din röst och bara höra dig säga de där vackra sakerna, höra ditt skratt. Du bryr dig verkligen, jag vet det. Jag vill ha dig överallt, under huden. Men sen lägger vi på, ska sova, och allt jag kan tänka på då är dig. Ser dig framför dig och känner nästan dina armar om mig. Du gör detta mot mig. Du drover mig till vansinne. Med vad? Förälskelse? Ja, kanske det. Kanske är detta en förälskelse som är här för att stanna.
Så Emanuel Svensson Goytia, lämna mig inte ensam kvar i denna mörka värld med besvikelser när du är mitt ljus <3
Detta är bara önsketankar. Du säger att du gillar mig och jag försöker att tro dig, men jag känner på mig att mina känslor är starkare än dina. bara tanken på ditt leende gör mig varm i hela kroppen och drömmarna om dig i min säng med dina armar om mig gör mig faktiskt lycklig för en stund. Det är inte många som kan göra detta, men du kan, underbart!
Våra timtals långa samtal om nätterna är det jag lever för nu. Att få ligga och mysa till din röst och bara höra dig säga de där vackra sakerna, höra ditt skratt. Du bryr dig verkligen, jag vet det. Jag vill ha dig överallt, under huden. Men sen lägger vi på, ska sova, och allt jag kan tänka på då är dig. Ser dig framför dig och känner nästan dina armar om mig. Du gör detta mot mig. Du drover mig till vansinne. Med vad? Förälskelse? Ja, kanske det. Kanske är detta en förälskelse som är här för att stanna.
Så Emanuel Svensson Goytia, lämna mig inte ensam kvar i denna mörka värld med besvikelser när du är mitt ljus <3
Alkohol och kärlek rinner i mitt blod
Jag drack mig redlöst full inatt. Drack för att glömma ditt namn, glömma min kärlek. Jag lyckades nästan. Men drickan är slut och jag börjar nyktra till igen. Hela helgen har minnena varit så starka och jag har inte kunnat släppa tankarna från det förflutna. Nu är allt suddigt men jag vet att det finns där. Jag vill bara glömma dig helt. Ännu en gång har du sårat mig och nu väntar jag bara på att du ska komma tillbaka för att trösta så du får känna dig älskad av mig ännu en gång. Värst är nog det att jag älskar dig trots ditt sätt att bete dig på. Jag älskar att du sårar mig för jag vet då att jag lever. Det är dessutom bättre att du är elak än bara ignorerar mig. Jag vill bara att du ska finnas i mitt liv och sluta få mig att känna mig så värdelös. Jag vill bara att du ska bry dig så som du borde göra.
För bara någon vecka sa du till mig att om jag hamnar på psyket så skulle du hälsa på mig varje dag för att jag inte skulle känna mig ensam. du hade inte kommit och hälsat på och bra är det, för i din närvaro känner jag mig ensammare än vad jag gör här i min säng.
Kan vi itne bara gå tillbaka till så som det var första veckan? Men ljuva ord, mjuka rörelser och våra nattsamtal med te? Jag vill bara ha det tillbaka. Känna tryggheten, lyckan, förälskelsen. Kan du inte bara ge mig mitt liv tillbaka. Laga mitt hjärta igen som du nu tagit sönder så många gånger. Laga det med din kärlek och le mot mig en gång till. Låt mig kolla in i dina svarta ögon och låt mig kunna se att du älskar mig, avgudar mig. Låt mig höra att du är beroende av mig igen. Säg de där ljuva orden som du sa till mig när jag låg med mitt huvud i ditt knä i soffan. Låt mig få känna dina spontana pussar mot min kind. Låt mig få ha din hand i min igen.
Önsketänkande är det enda som funkar när man är full!
För bara någon vecka sa du till mig att om jag hamnar på psyket så skulle du hälsa på mig varje dag för att jag inte skulle känna mig ensam. du hade inte kommit och hälsat på och bra är det, för i din närvaro känner jag mig ensammare än vad jag gör här i min säng.
Kan vi itne bara gå tillbaka till så som det var första veckan? Men ljuva ord, mjuka rörelser och våra nattsamtal med te? Jag vill bara ha det tillbaka. Känna tryggheten, lyckan, förälskelsen. Kan du inte bara ge mig mitt liv tillbaka. Laga mitt hjärta igen som du nu tagit sönder så många gånger. Laga det med din kärlek och le mot mig en gång till. Låt mig kolla in i dina svarta ögon och låt mig kunna se att du älskar mig, avgudar mig. Låt mig höra att du är beroende av mig igen. Säg de där ljuva orden som du sa till mig när jag låg med mitt huvud i ditt knä i soffan. Låt mig få känna dina spontana pussar mot min kind. Låt mig få ha din hand i min igen.
Önsketänkande är det enda som funkar när man är full!
Jag vill...
Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte hur
Det finns så mycket jag vill berätta men hur ska jag få folk att förstå?
Jag vill tala om för alla hur det känns att höra röster dygnet runt
Jag vill berätta hur det känns att inte kunna andas även om jag gör det hela tiden
Jag vill förklara hur det känns att alltid vara ledsen
Jag vill säga att jag mår bra och att folk ska tro det, fast än det inte är sant
Jag vill tala om för folk vilken underbar känsla det är att känna blodet rinna ner för armen
Jag vill bara skrika ut att det inte funkar såhär
Och jag vill skrika ut varför
Jag vill berätta hur det känns att inte orka mer
Att inte ha några krafter kvar att kämpa med
Jag vill förklara varför det inte går att berätta, säga, skrika
Jag vill, oh ja, vad jag vill
Men viljan räcker inte till nu heller
Och viljan är allt jag har kvar
Ska den också lämna mig nu?
Det finns så mycket jag vill berätta men hur ska jag få folk att förstå?
Jag vill tala om för alla hur det känns att höra röster dygnet runt
Jag vill berätta hur det känns att inte kunna andas även om jag gör det hela tiden
Jag vill förklara hur det känns att alltid vara ledsen
Jag vill säga att jag mår bra och att folk ska tro det, fast än det inte är sant
Jag vill tala om för folk vilken underbar känsla det är att känna blodet rinna ner för armen
Jag vill bara skrika ut att det inte funkar såhär
Och jag vill skrika ut varför
Jag vill berätta hur det känns att inte orka mer
Att inte ha några krafter kvar att kämpa med
Jag vill förklara varför det inte går att berätta, säga, skrika
Jag vill, oh ja, vad jag vill
Men viljan räcker inte till nu heller
Och viljan är allt jag har kvar
Ska den också lämna mig nu?
Det är så svårt att ta hand om sig själv
Finns det inte något ljus tänt?
Någonstans?
Någonting?
Som tar min förvirrade kropp
Ut ur detta dunkla mörker
Här existerar bara rädsla
Inget annat
Inte något
Så tänd ett ljus för mig
Ge mig glädjen tillbaka
Kan inte någon rädda mig?
Bara någon?
Ingen speciell
Det spelar ingen roll vem
Bara jag tar mig bort
Mina andetag blir tyngre
Hjärtslag
Frossa
Paniken är på väg nu
Blod är det enda som hjälper
Jag ångrar inte skärsåren
Ingenting
Inget alls
Jag ångrar inte att jag överlever
Det borde inte skada andra
Jag orkar inte andas längre
Tungt
Svårt
Kan inte någon andas åt mig?
Bara för en liten stund?
Vill någon vara min styrka?
Snälla?
Hjälp?
Jag ber dig att ta hand om mig
I en minut eller två
Kanske bara ge mig en kram
Någonstans?
Någonting?
Som tar min förvirrade kropp
Ut ur detta dunkla mörker
Här existerar bara rädsla
Inget annat
Inte något
Så tänd ett ljus för mig
Ge mig glädjen tillbaka
Kan inte någon rädda mig?
Bara någon?
Ingen speciell
Det spelar ingen roll vem
Bara jag tar mig bort
Mina andetag blir tyngre
Hjärtslag
Frossa
Paniken är på väg nu
Blod är det enda som hjälper
Jag ångrar inte skärsåren
Ingenting
Inget alls
Jag ångrar inte att jag överlever
Det borde inte skada andra
Jag orkar inte andas längre
Tungt
Svårt
Kan inte någon andas åt mig?
Bara för en liten stund?
Vill någon vara min styrka?
Snälla?
Hjälp?
Jag ber dig att ta hand om mig
I en minut eller två
Kanske bara ge mig en kram
Trampa inte på min skugga - 080222
Nu tycker jag att vi ska hålla oss till sanningen. Sanningen är den att världen inte är så underbar. Sanningen är den att folk går omkring och ler i onödan. Ett leende gör dig inte friskare. Ett leende räddar inte världens från dess undergång. När folk ler utan egentligen känna lycka så börjar jag fundera. Är det så man ska göra? Ska man le för att tillfredställa andra? Jag får aldrig något svar på dessa frågor och jag glömmer dem ofta snabbt igen.
Vissa frågor kommer tillbaka till mig de dagarna då jag inte kan se något ljus, vissa frågor lämnar mig för evigt.
Kan någon tala om för mig hur man tar sig till kanten av horisonten? Kan något berätta var jag finner den värld där olycka och död inte finns? Kan någon säga mig var jag finner ingenting?
Jag vill inte längre höra rösterna håna mig, jag vill inte känna deras slag.
Detta är sanningen. Detta händer på riktigt. Vi går omkring på gatorna, trampar på andras skuggor och ingen stannar någonsin upp och tänker att den faktiskt är en del av någon annan. Att den gör så att personer inte känner sig ensam.
Skuggan är den enda riktiga vännen
Ta mig tillbaka
Det är snart 18 år sen jag föddes, i 14 av åren har jag mått dåligt. Vid 4 års åldern förändrades allt. Jag minns att jag var ensam på dagis. Sällan lekte de andra barnen med mig. Jag saknar tiden innan det. Tiden då inga problem fanns.
Ta mig tillbaka till kuddrum, sagostunder och nappar. Ta mig tillbaka till den gröna leran som jag fortfarande kan känna lukten av. Ta mig tillbaka till kurragömma, då jag fick plats under köksbordet. Ta mig tillbaka till den saknade barndomen som aldrig kommer komma åter.
Jag saknar att ligga mot mammas bröst och känna tryggheten som bara hon kan ge. Det är inte längre samma sak. Ta mig tillbaka till barnvagnar och mjölktänder. Jag vill leka igen, utan att folk kollar konstigt på mig.
Jag har kommit på vem den lilla flickan jag ser är. Det slog mig innan. Det är hon som är Lisa, hon vill ge mig min frihet tillbaka. Hon vill skänka mig den glädjen som jag hade vid så tidig ålder. Men en vet jag inte. Varför skadar hon mig? Varför hånar hon? Inatt så grät hon igen, hon bad mig komma tillbaka, sa att hon saknade mig. Jag saknar henne också men vi är två olika personer nu. Vi är Teo och Lisa, inte en och samma.
Jag kan inte förneka att jag tänker på henne ibland. Hon finns ju alltid där. Men jag anklagar henne för min sjukdom. Hon skapade rösterna och flydde sen från dem när hon inte orkade mer. Nu får jag ta ansvar för vad som händer och jag får lida.
Men jag måste bli frisk. Tänk så kommer hon tillbaka sen. Då ska hon få må bra igen. Jag gör det för Lisas skull!
Känslor försvinner med vinden
Lyckoruset rinner ur kroppen
Det underbara är nu över
Rädslan slukar mig
Kommer jag någonsin få denna känsla igen?
Blodfyllda armar
Tårar som rinner
Händer skakar
Tillbaka till verkligheten
Till mitt liv
Tillbaka till skrikande röster
Till ensamheten
Flickan besöker mig
Även hon gråter
Hon säger att detta bara var en dröm
Detta var ännu en hallucination
Kan någon säga mig sanningen?
Vad händer?
Ensamheten knackar på min dörr
Jag undrar vem det är och släpper den in
Nu vägrar den att lämna mig
Tankar om död är tillbaka
Jag älskar inte längre livet
Sluter mina ögon
Räknar till tio
Är allt över när jag öppnar dem igen?
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
Nej
Flickan är kvar
Sliter i mig
Spottar
Hon skriker högt
Varför hör inte mamma henne?
Jag orkar inte mer
Det underbara är nu över
Rädslan slukar mig
Kommer jag någonsin få denna känsla igen?
Blodfyllda armar
Tårar som rinner
Händer skakar
Tillbaka till verkligheten
Till mitt liv
Tillbaka till skrikande röster
Till ensamheten
Flickan besöker mig
Även hon gråter
Hon säger att detta bara var en dröm
Detta var ännu en hallucination
Kan någon säga mig sanningen?
Vad händer?
Ensamheten knackar på min dörr
Jag undrar vem det är och släpper den in
Nu vägrar den att lämna mig
Tankar om död är tillbaka
Jag älskar inte längre livet
Sluter mina ögon
Räknar till tio
Är allt över när jag öppnar dem igen?
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
Nej
Flickan är kvar
Sliter i mig
Spottar
Hon skriker högt
Varför hör inte mamma henne?
Jag orkar inte mer
Välkommen tillbaka Angel
Var berädda på att ni kommer bli förvirrade. Var berädda på att ni kommer möta sanningen om vad som faktiskt händer i världen. Sverige är som vilket annat land som helst. Här kan allt hända även om vi inte tror det.
Jag nämnde i mitt förra inlägg att Caspian hade tagit sitt liv. Detta var inte sant. Han pappa och läkare hade dödsförklarat honom och sagt att han dragit ut slangarna själv den 13 februari, men så låg det inte till. De hade smugglat ut honom från sjukhuset och ut ur landet. Hans pappa hade tagit Caspian mot sin vilja till hemlandet Kroatien, men polisen har nu hämtat tillbaka dem båda. Caspian är hemma, välbehållen, och hans pappa är häktad och väntar på domen.
Detta är lycka. Han är ett mirakelbarn. Han lever. Ja, det är sant. Caspian Eliasson är livs levande. Det är som att han är tillbaka från de döda. Helt sinnessjukt. Just nu så ligger han säkert hemma i sin säng och sover eller liknande. Han kanske inte mår bra, men han lever. Jag vill bara skrika ut det. HAN LEVER!
Jag har innan berättat om att jag inte kännt rikitig lycka på många, många år, men nu finns den i mig. Sen igår när jag fick reda på allt så har jag inte kunnat göra mer än le (bortsätt från inatt då jag fick tanken att det kanske inte alls det är sant, att det låter overkligt). Men så ringde Putte honom idag och pratade med honom personligen och jo, det var sant. Han var vid liv och han var hemma. Välkommen!
Jag vet inte längre vad jag ska tänka. jag går hela tiden och är rädd för att folk ska dö, får reda på att en person som jag snackade med, bara några dagar tidigare, har tagit sitt liv, och sen 10 dagar senare så får jag veta att han lever i alla fall. Det är ofattbart, men fantastiskt.
Så, för tillfället älskar jag livet och allt som har med det att göra, men nu när han lever så måste vi alla hjälpas åt att låta det förbli så. Vi vet om att han kommer försöka igen, men som sagt var, han är ett mirakelbarn. Han är odödlig!
Jag nämnde i mitt förra inlägg att Caspian hade tagit sitt liv. Detta var inte sant. Han pappa och läkare hade dödsförklarat honom och sagt att han dragit ut slangarna själv den 13 februari, men så låg det inte till. De hade smugglat ut honom från sjukhuset och ut ur landet. Hans pappa hade tagit Caspian mot sin vilja till hemlandet Kroatien, men polisen har nu hämtat tillbaka dem båda. Caspian är hemma, välbehållen, och hans pappa är häktad och väntar på domen.
Detta är lycka. Han är ett mirakelbarn. Han lever. Ja, det är sant. Caspian Eliasson är livs levande. Det är som att han är tillbaka från de döda. Helt sinnessjukt. Just nu så ligger han säkert hemma i sin säng och sover eller liknande. Han kanske inte mår bra, men han lever. Jag vill bara skrika ut det. HAN LEVER!
Jag har innan berättat om att jag inte kännt rikitig lycka på många, många år, men nu finns den i mig. Sen igår när jag fick reda på allt så har jag inte kunnat göra mer än le (bortsätt från inatt då jag fick tanken att det kanske inte alls det är sant, att det låter overkligt). Men så ringde Putte honom idag och pratade med honom personligen och jo, det var sant. Han var vid liv och han var hemma. Välkommen!
Jag vet inte längre vad jag ska tänka. jag går hela tiden och är rädd för att folk ska dö, får reda på att en person som jag snackade med, bara några dagar tidigare, har tagit sitt liv, och sen 10 dagar senare så får jag veta att han lever i alla fall. Det är ofattbart, men fantastiskt.
Så, för tillfället älskar jag livet och allt som har med det att göra, men nu när han lever så måste vi alla hjälpas åt att låta det förbli så. Vi vet om att han kommer försöka igen, men som sagt var, han är ett mirakelbarn. Han är odödlig!
Rest In Peace Angel <3
Jag kan inte andas. De har hällt sand i mina lungor igen. Eller är det askan från Caspians döda kropp? har jag honom i mig nu? Då lämnar han mig aldrig.
13 februari är en datum som speglar sorg. Denna dag lämnade den vackra Cassie oss. några minuter i ensamhet på ett sjukhus kan leda till döden. Han lämnade nu ett stort hål efter sig, i alla människor som bara kollat på honom. Han var en poet, filosof och våran vän. Han fick oss att känna oss levande de dagarna då allting var lite svårare. Han fick oss att stå ut med livet. Det gör mig ont att han inte hade någon som sig själv att prata med. Det blev tyvärr hans död.
Jag kan nu inte sluta gråta. Har tappat räkningen på hur många timmar sen det var jag började. Torkar bort en tår, en ny tar dens plats. Jag känner mig helt förstörd. Röda, svullna ögon. Våta kinder. Skakande händer. Huvudet fyllt av tankar om fortsättningen. Ångest. Rökfyllt rum. Detta är vad som finns kvar efter en väns död. Detta är vad som återstår av det vi kallar sorg.
När allting har smällt in, när man vet att det faktiskt har hänt, så finns det inte mycket kvar att göra. Vi kan bara trösta varandra, ställa upp, lyssna, och gråta tillsammans. Detta är min sjukdom.
Ensamhet! Detta vackra ord med hemsk mening. Liv! Detta ord som du kan säga 100 gånger om och det tappar sin klang. Livet har sugit musten ur mig.
Efter att fått det fasansfulla beskedet så har en viss Madde hängt i min taklampa. Hon hänger fortfarande där och även om jag gnider mina ögon så försvinner hon inte. En gråtande flicka. också hon med tårar i ögonen, står framför mig, hon blöder i ansiktet, pratar med mig, sträcker ut sin lilla hand, ber mig att följa med henne. Jag har sett flickan innan, det är inte första gången hon talar med mig. Flickan är en av rösterna i mitt huvud, också den enda som jag kan se. Hon kommer när saker och ting är som värst. Hon kommer för att rädda mig från paniken, ensamheten. Hon får mig att glömma några minuter, ibland någon timme. Förra gången jag följde henne så vaknade jag upp med skurna armar. Jag vill inte att det ska hända igen. Vill inte släppa ut blodet mer denna natt. Min själ kommer flyga med då. Jag vet det.
Jag vet att det sårar mina föräldrar att jag skriver att jag skadat mig igen. De är några av mina få läsare. Lika bra att de får veta så slipper jag dölja det senare.
Varför skulle jag egentligen sluta skära mig? Även om jag slutar skära mig så blir inte livet lättare att leva. Även om jag slutar skära mig så kan jag inte sova på nätterna. Även om jag slutar skära mig blir jag inte frisk.
Jag tänker inte sluta med någonting jag trivs med om det inte får mig att må bättre. Jag tycker om mina armar som de är nu. Så, jag fortsätter därför att smycka min kropp med djupa sår och breda ärr. För jag älskar det!
Jag kan inte sova, för jag vet om att jag ändå kommer vakna upp och fortfarande vara förstörd. Besviken för att denna dag kommer vara som alla andra. Så vad spelar det för roll om jag sover eller inte?
Från en sak till en annan...
Jag har hittat en som mig. En som också kämpar. Inte för att må bra, inte för att passa in. En som kämpar för att få vara sig själv. Han har också blivit tillsagt att han inte kan bli något men han lyssnar inte längre. Han är en stark kämpe. En psykisk hjälte. Han är Charlie <3
Citat: "men jag vet något och det är att världen aldrig möter någon halvvägs. man måste alltid gå hela vägen ut."
Det var en del av hans kommentar i min blogg "Don't bother angel" (på lunarstorm.se) och det hjälpte faktiskt lite.
13 februari är en datum som speglar sorg. Denna dag lämnade den vackra Cassie oss. några minuter i ensamhet på ett sjukhus kan leda till döden. Han lämnade nu ett stort hål efter sig, i alla människor som bara kollat på honom. Han var en poet, filosof och våran vän. Han fick oss att känna oss levande de dagarna då allting var lite svårare. Han fick oss att stå ut med livet. Det gör mig ont att han inte hade någon som sig själv att prata med. Det blev tyvärr hans död.
Jag kan nu inte sluta gråta. Har tappat räkningen på hur många timmar sen det var jag började. Torkar bort en tår, en ny tar dens plats. Jag känner mig helt förstörd. Röda, svullna ögon. Våta kinder. Skakande händer. Huvudet fyllt av tankar om fortsättningen. Ångest. Rökfyllt rum. Detta är vad som finns kvar efter en väns död. Detta är vad som återstår av det vi kallar sorg.
När allting har smällt in, när man vet att det faktiskt har hänt, så finns det inte mycket kvar att göra. Vi kan bara trösta varandra, ställa upp, lyssna, och gråta tillsammans. Detta är min sjukdom.
Ensamhet! Detta vackra ord med hemsk mening. Liv! Detta ord som du kan säga 100 gånger om och det tappar sin klang. Livet har sugit musten ur mig.
Efter att fått det fasansfulla beskedet så har en viss Madde hängt i min taklampa. Hon hänger fortfarande där och även om jag gnider mina ögon så försvinner hon inte. En gråtande flicka. också hon med tårar i ögonen, står framför mig, hon blöder i ansiktet, pratar med mig, sträcker ut sin lilla hand, ber mig att följa med henne. Jag har sett flickan innan, det är inte första gången hon talar med mig. Flickan är en av rösterna i mitt huvud, också den enda som jag kan se. Hon kommer när saker och ting är som värst. Hon kommer för att rädda mig från paniken, ensamheten. Hon får mig att glömma några minuter, ibland någon timme. Förra gången jag följde henne så vaknade jag upp med skurna armar. Jag vill inte att det ska hända igen. Vill inte släppa ut blodet mer denna natt. Min själ kommer flyga med då. Jag vet det.
Jag vet att det sårar mina föräldrar att jag skriver att jag skadat mig igen. De är några av mina få läsare. Lika bra att de får veta så slipper jag dölja det senare.
Varför skulle jag egentligen sluta skära mig? Även om jag slutar skära mig så blir inte livet lättare att leva. Även om jag slutar skära mig så kan jag inte sova på nätterna. Även om jag slutar skära mig blir jag inte frisk.
Jag tänker inte sluta med någonting jag trivs med om det inte får mig att må bättre. Jag tycker om mina armar som de är nu. Så, jag fortsätter därför att smycka min kropp med djupa sår och breda ärr. För jag älskar det!
Jag kan inte sova, för jag vet om att jag ändå kommer vakna upp och fortfarande vara förstörd. Besviken för att denna dag kommer vara som alla andra. Så vad spelar det för roll om jag sover eller inte?
Från en sak till en annan...
Jag har hittat en som mig. En som också kämpar. Inte för att må bra, inte för att passa in. En som kämpar för att få vara sig själv. Han har också blivit tillsagt att han inte kan bli något men han lyssnar inte längre. Han är en stark kämpe. En psykisk hjälte. Han är Charlie <3
Citat: "men jag vet något och det är att världen aldrig möter någon halvvägs. man måste alltid gå hela vägen ut."
Det var en del av hans kommentar i min blogg "Don't bother angel" (på lunarstorm.se) och det hjälpte faktiskt lite.
Slutet av det vackra eller början av något bra?
Tankar om ensamheten stöter bort allt det lyckliga från denna livslånga natt. Räddslan tar över och jag sitter nu och skakar. Tårarna vill inte sluta rinna och min kropp är åter tom.
Han lämnade mig här, ensam, frusen, och kommer nu inte tillbaka mer. En del av mig viste att detta skulle hända, men det var ju inte precis som att jag ville det. Han krossade mig verkligen. Jag vet att det inte varade så länge, men en minut för mig är som ett år för er. Tänk då hur länge jag var tillsammans med honom när man räknar min tid. För mig var det en evighet. När jag var hos honom så stannade allt annat. Världen slutade röra sig och jag var lycklig. Ja, jag var verkligen lycklig. En simpel människa är inte längre simpel om han får mig att le. Tobbe var alltså inte simpel.
Där på hans bröstkorg var det bästa stället att vara på. Att bara ligga där och somna till hans andetag, hjärtslag. Jag saknar hela honom nu. Jag saknar hans röst, som sa de vackraste orden. Jag saknar hans ögon, som utstrålade ärlighet. Jag saknar hans läppar, som visade mig det sötaste leendet. Jag saknar hans knöl mellan revbenen, en sån som ingen annan har, det som gjorde honom till Tobbe. Jag saknar hans kärlek. Allt saknar jag.
Detta kanske får mig till att sluta kämpa, för nu har jag förlorat både vännerna och kärleken. Vad finns då kvar? Visst, jag har en familj, och de bryr sig. Men man kan inte prata med sin familj om allting. En 17 årig tjej klarar sig inte utan vänner. Hur ska jag klara av det här?
Jag skulle egentligen börjat med skolarbetet igår men jag är helt knäckt. Jag har ingen ork, ingen lust.
Tänkte egentligen skriva blogg imorse, om att denna dagen såg så ljus ut och att jag kände mig så underbart glad. Att jag hade en känsla av att allting skulle lösa sig.
Pang! Jag får en spark i ryggen av kärleken och jag faller tillbaka ner till botten där jag låg innan han kastade ner ett rep. Nere på bottnen låg jag och rösterna bad mig gräva längre ner, genom att säga att detta var vad jag förtjänade. Ingen förtjänar att få hjärtat krossat. Folk kan förtjäna att bli slagna, mördade, dömda till livet och allt det där, men att få sitt hjärta krossat är det värsta som finns. Ingen borde få vara med om det.
Detta är nu min vardag så jag börjar bli rätt van. Men fortfarande gör det lika ont när det väl sker. Vem skapade det psykiska hjärtat? Den personen vill jag prata med. Den personen är tröööög.
Jag har även varit med om en otroligt sjuk sak. I förrigår berättade Lenore (Marcus, jag har skrivit om honom innan) att han har känslor för mig. Häpen eller vad? Han som jag inte kunde släppa ur mina tankar innan. Han som alltid finns där bak någonstans. Okej? Kändes lagom konstigt. Sen igår så kommer Fannie och berättar att hon är jättekär i mig. Liksom, ofta att det händer. Två personer på två dagar. Två personer sa att de ville ha mig, under två dagars tid. Men det var också så att under de två dagarna kom Tobbe på att det inte skulle funka mellan oss och han gjorde slut.
Var de två dagarna bra eller dåliga då?
Han lämnade mig här, ensam, frusen, och kommer nu inte tillbaka mer. En del av mig viste att detta skulle hända, men det var ju inte precis som att jag ville det. Han krossade mig verkligen. Jag vet att det inte varade så länge, men en minut för mig är som ett år för er. Tänk då hur länge jag var tillsammans med honom när man räknar min tid. För mig var det en evighet. När jag var hos honom så stannade allt annat. Världen slutade röra sig och jag var lycklig. Ja, jag var verkligen lycklig. En simpel människa är inte längre simpel om han får mig att le. Tobbe var alltså inte simpel.
Där på hans bröstkorg var det bästa stället att vara på. Att bara ligga där och somna till hans andetag, hjärtslag. Jag saknar hela honom nu. Jag saknar hans röst, som sa de vackraste orden. Jag saknar hans ögon, som utstrålade ärlighet. Jag saknar hans läppar, som visade mig det sötaste leendet. Jag saknar hans knöl mellan revbenen, en sån som ingen annan har, det som gjorde honom till Tobbe. Jag saknar hans kärlek. Allt saknar jag.
Detta kanske får mig till att sluta kämpa, för nu har jag förlorat både vännerna och kärleken. Vad finns då kvar? Visst, jag har en familj, och de bryr sig. Men man kan inte prata med sin familj om allting. En 17 årig tjej klarar sig inte utan vänner. Hur ska jag klara av det här?
Jag skulle egentligen börjat med skolarbetet igår men jag är helt knäckt. Jag har ingen ork, ingen lust.
Tänkte egentligen skriva blogg imorse, om att denna dagen såg så ljus ut och att jag kände mig så underbart glad. Att jag hade en känsla av att allting skulle lösa sig.
Pang! Jag får en spark i ryggen av kärleken och jag faller tillbaka ner till botten där jag låg innan han kastade ner ett rep. Nere på bottnen låg jag och rösterna bad mig gräva längre ner, genom att säga att detta var vad jag förtjänade. Ingen förtjänar att få hjärtat krossat. Folk kan förtjäna att bli slagna, mördade, dömda till livet och allt det där, men att få sitt hjärta krossat är det värsta som finns. Ingen borde få vara med om det.
Detta är nu min vardag så jag börjar bli rätt van. Men fortfarande gör det lika ont när det väl sker. Vem skapade det psykiska hjärtat? Den personen vill jag prata med. Den personen är tröööög.
Jag har även varit med om en otroligt sjuk sak. I förrigår berättade Lenore (Marcus, jag har skrivit om honom innan) att han har känslor för mig. Häpen eller vad? Han som jag inte kunde släppa ur mina tankar innan. Han som alltid finns där bak någonstans. Okej? Kändes lagom konstigt. Sen igår så kommer Fannie och berättar att hon är jättekär i mig. Liksom, ofta att det händer. Två personer på två dagar. Två personer sa att de ville ha mig, under två dagars tid. Men det var också så att under de två dagarna kom Tobbe på att det inte skulle funka mellan oss och han gjorde slut.
Var de två dagarna bra eller dåliga då?
Don't bother angel
Jag vet att jag inte bloggar så ofta längre. Har ingen ork eller lust. Jag och Pappa pratade om det här om dagen och jag blev så sugen då. Men sen kom jag hem, rösterna attackerade, tröttheten slog sig ner i kroppen på mig och mina planer försvann direkt. Nu har jag tagit mig i kragen, börjat trycka på tangentbordet och meningarna rusar omkring i huvudet. Det finns så mycket att skriva men jag vet inte riktigt hur jag ska få ut det och i vilken ordning.
Jag känner mig helt blottad, alla vet vad som har hänt med mig. Men inte längre pratar jag om rösterna, inte längre nämner jag hur mina hallucinatiuoner har varit. Jag vill att folk ska tro att jag mår bättre för att de ska lämna mig ifred. Jag orkar inte höra alla frågor, jag vill inte höra deras gnäll om allt jag måste förändra.
Mamma och Pappa säger att de ser att det har blivit bättre, men ingende har aning om hur jag känner det. De frågar aldrig hur det har varit för mig underdagen. Måste jag öppna munnen för att de ska se mitt lidande? Måste jag skära djupa sår i min arm för att visa att jag faktisk mår dåligt.
Jag försöker inte längre ta livet av mig, men tankarna om döden är många. De fyller mitt huvud till bredden. Jag känner mig inte tvingad till att dö hela tiden, men jag har ingen livsvilja kvar. Jag bryr mig inte helt enkelt. Allting är så meningslöst i alla fall. Jag är meningslös. Jag börjar faktiskt fundera på vad jag gör här. Allt jag gör förstör för andra. Jag skadar folk med mina tankar och begär. Jag förstör mina föräldrars drömmar genom att vara en dålig dottern, en sjuk sådan.
Just det ja... mina föräldrar tror ju att jag snart är frisk, att jag är på bättringsvägen. Är jag det bara för att jag inte skär mig lika mycket längre? Är jag det bara för att jag inte berättar om mina hemska dagar? Är jag det för att jag inte längre skriker ut att jag inte orkar leva det liv jag lever? Jag orkar inte längre ha en tom kropp utan organ. Jag orkar inte vara ett tunt skal som bara innehåller såpbubblor, de spricker när någon nuddar vid mig. Jag orkar inte leva med röster som hånar, skrattar och beordrar. Mår jag bra för att jag inte längre pratar öppet om detta?
Hade de hört det jag hör och känt det jag känner så hade de ändrat sig direkt. De hade då vetat att jag mår sämre än någonsin, att jag bara är bättre på att dölja det. De vet inte att jag varje dag är rädd för morgondagen. Rädd för att den ska skada mig lika mycket som föregående dag gjorde. Att den ska slita bort en bit till av min kropp.
Mitt psyke är det enda hemliga nu. Ingen behöver veta hur jag mår. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig längre. Jag vill inte bli särbehandlad. Jag är inget missfoster, bara en vanlig flicka som lever ett mycket annerlunda liv.
"Du finns inte egentligen. Människorna hör inte dig, för din röst är så svag på grund av att du är en ängel. Kom tillbaka till oss istället. Här är du trygg. Du behöver bara ta ditt liv. Vi ger dig ett nytt. Så dö då, dö, dö, dö!"
För första gången så pratar rösterna om lyckliga saker med en snäll röst. Ska jag göra det? Jag funderar faktiskt starkt på det.
Allt jag önskar mig nu är lugn och ro. Att rösterna ska tystna, att slippa bråk, att bara få vara med min älskling. Bara ligga där på hans bröstkorg, höra hans djupa andetag och veta att allt kommer bli bra igen. Jag vill att rädslan ska försvinna för alltid. Aldrig mer sätta sin fot i min närhet. Jag är trött på att falla ner i dess våld.
Jag vill inte tänka på hur det ska gå för mig längre. Jag vill slippa oroa mig för allt. Jag vill bara ge upp. Sluta tänka, sluta känna. Jag vill att allt ska va över. Jag vill göra som rösterna säger. Ja vill, men jag orkar inte. Jag är utmattad och frustrerad. Orkar inte vara någon annan längre. Var är jag? Var kan jag hitta mig? HJÄLP MIG!!!
Jag känner mig helt blottad, alla vet vad som har hänt med mig. Men inte längre pratar jag om rösterna, inte längre nämner jag hur mina hallucinatiuoner har varit. Jag vill att folk ska tro att jag mår bättre för att de ska lämna mig ifred. Jag orkar inte höra alla frågor, jag vill inte höra deras gnäll om allt jag måste förändra.
Mamma och Pappa säger att de ser att det har blivit bättre, men ingende har aning om hur jag känner det. De frågar aldrig hur det har varit för mig underdagen. Måste jag öppna munnen för att de ska se mitt lidande? Måste jag skära djupa sår i min arm för att visa att jag faktisk mår dåligt.
Jag försöker inte längre ta livet av mig, men tankarna om döden är många. De fyller mitt huvud till bredden. Jag känner mig inte tvingad till att dö hela tiden, men jag har ingen livsvilja kvar. Jag bryr mig inte helt enkelt. Allting är så meningslöst i alla fall. Jag är meningslös. Jag börjar faktiskt fundera på vad jag gör här. Allt jag gör förstör för andra. Jag skadar folk med mina tankar och begär. Jag förstör mina föräldrars drömmar genom att vara en dålig dottern, en sjuk sådan.
Just det ja... mina föräldrar tror ju att jag snart är frisk, att jag är på bättringsvägen. Är jag det bara för att jag inte skär mig lika mycket längre? Är jag det bara för att jag inte berättar om mina hemska dagar? Är jag det för att jag inte längre skriker ut att jag inte orkar leva det liv jag lever? Jag orkar inte längre ha en tom kropp utan organ. Jag orkar inte vara ett tunt skal som bara innehåller såpbubblor, de spricker när någon nuddar vid mig. Jag orkar inte leva med röster som hånar, skrattar och beordrar. Mår jag bra för att jag inte längre pratar öppet om detta?
Hade de hört det jag hör och känt det jag känner så hade de ändrat sig direkt. De hade då vetat att jag mår sämre än någonsin, att jag bara är bättre på att dölja det. De vet inte att jag varje dag är rädd för morgondagen. Rädd för att den ska skada mig lika mycket som föregående dag gjorde. Att den ska slita bort en bit till av min kropp.
Mitt psyke är det enda hemliga nu. Ingen behöver veta hur jag mår. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig längre. Jag vill inte bli särbehandlad. Jag är inget missfoster, bara en vanlig flicka som lever ett mycket annerlunda liv.
"Du finns inte egentligen. Människorna hör inte dig, för din röst är så svag på grund av att du är en ängel. Kom tillbaka till oss istället. Här är du trygg. Du behöver bara ta ditt liv. Vi ger dig ett nytt. Så dö då, dö, dö, dö!"
För första gången så pratar rösterna om lyckliga saker med en snäll röst. Ska jag göra det? Jag funderar faktiskt starkt på det.
Allt jag önskar mig nu är lugn och ro. Att rösterna ska tystna, att slippa bråk, att bara få vara med min älskling. Bara ligga där på hans bröstkorg, höra hans djupa andetag och veta att allt kommer bli bra igen. Jag vill att rädslan ska försvinna för alltid. Aldrig mer sätta sin fot i min närhet. Jag är trött på att falla ner i dess våld.
Jag vill inte tänka på hur det ska gå för mig längre. Jag vill slippa oroa mig för allt. Jag vill bara ge upp. Sluta tänka, sluta känna. Jag vill att allt ska va över. Jag vill göra som rösterna säger. Ja vill, men jag orkar inte. Jag är utmattad och frustrerad. Orkar inte vara någon annan längre. Var är jag? Var kan jag hitta mig? HJÄLP MIG!!!
Änglar kan inte tämjas
Många blir äcklade, både av mina ärr och av min personlighet. Jag har en väldigt stark sådan. Jag visar vem jag är hela tiden. Gillar man inte mig då, så kommer man aldrig göra det. Ja, jag är en väldigt svart person med många psykiska sjukdomar. Ja, jag är självdestruktiv. Men jag borde inte bli dömd efter det. För det mesta så är jag faktiskt mycket snäll och jag har oftast en axel över som andra kan låna och gråta ut på. Eftersom att jag är så ärlig av mig så kallar folk mig brutal. Jag låter dem.
Så nu kan ni komma och kalla mig Emo, för jag ser ut som jag gör, och skadar mig själv. Varsågod. Jag svarar inte längre och tar inte åt mig heller. Jag har bättre saker för mig. Som att bli frisk till exempel. Dessutom så placerar jag inte mig själv i kateorier. Ni får gärna göra det. Varsågod! Men jag gör det inte. Jag är mig själv. Jag har den stilen jag har för att den är fin och den speglar av min personlighet. Jag är Teo!
