XxRETARDEDxX

Var berädda på att ni kommer bli förvirrade. Var berädda på att ni kommer möta sanningen om vad som faktiskt händer i världen. Sverige är som vilket annat land som helst. Här kan allt hända även om vi inte tror det.

Jag nämnde i mitt förra inlägg att Caspian hade tagit sitt liv. Detta var inte sant. Han pappa och läkare hade dödsförklarat honom och sagt att han dragit ut slangarna själv den 13 februari, men så låg det inte till. De hade smugglat ut honom från sjukhuset och ut ur landet. Hans pappa hade tagit Caspian mot sin vilja till hemlandet Kroatien, men polisen har nu hämtat tillbaka dem båda. Caspian är hemma, välbehållen, och hans pappa är häktad och väntar på domen.

Detta är lycka. Han är ett mirakelbarn. Han lever. Ja, det är sant. Caspian Eliasson är livs levande. Det är som att han är tillbaka från de döda. Helt sinnessjukt. Just nu så ligger han säkert hemma i sin säng och sover eller liknande. Han kanske inte mår bra, men han lever. Jag vill bara skrika ut det. HAN LEVER!
Jag har innan berättat om att jag inte kännt rikitig lycka på många, många år, men nu finns den i mig. Sen igår när jag fick reda på allt så har jag inte kunnat göra mer än le (bortsätt från inatt då jag fick tanken att det kanske inte alls det är sant, att det låter overkligt). Men så ringde Putte honom idag och pratade med honom personligen och jo, det var sant. Han var vid liv och han var hemma. Välkommen!

Jag vet inte längre vad jag ska tänka. jag går hela tiden och är rädd för att folk ska dö, får reda på att en person som jag snackade med, bara några dagar tidigare, har tagit sitt liv, och sen 10 dagar senare så får jag veta att han lever i alla fall. Det är ofattbart, men fantastiskt.
Så, för tillfället älskar jag livet och allt som har med det att göra, men nu när han lever så måste vi alla hjälpas åt att låta det förbli så. Vi vet om att han kommer försöka igen, men som sagt var, han är ett mirakelbarn. Han är odödlig!

Jag kan inte andas. De har hällt sand i mina lungor igen. Eller är det askan från Caspians döda kropp? har jag honom i mig nu? Då lämnar han mig aldrig.
13 februari är en datum som speglar sorg. Denna dag lämnade den vackra Cassie oss. några minuter i ensamhet på ett sjukhus kan leda till döden. Han lämnade nu ett stort hål efter sig, i alla människor som bara kollat på honom. Han var en poet, filosof och våran vän. Han fick oss att känna oss levande de dagarna då allting var lite svårare. Han fick oss att stå ut med livet. Det gör mig ont att han inte hade någon som sig själv att prata med. Det blev tyvärr hans död.
Jag kan nu inte sluta gråta. Har tappat räkningen på hur många timmar sen det var jag började. Torkar bort en tår, en ny tar dens plats. Jag känner mig helt förstörd. Röda, svullna ögon. Våta kinder. Skakande händer. Huvudet fyllt av tankar om fortsättningen. Ångest. Rökfyllt rum. Detta är vad som finns kvar efter en väns död. Detta är vad som återstår av det vi kallar sorg.
När allting har smällt in, när man vet att det faktiskt har hänt, så finns det inte mycket kvar att göra. Vi kan bara trösta varandra, ställa upp, lyssna, och gråta tillsammans. Detta är min sjukdom.

Ensamhet! Detta vackra ord med hemsk mening. Liv! Detta ord som du kan säga 100 gånger om och det tappar sin klang. Livet har sugit musten ur mig.

Efter att fått det fasansfulla beskedet så har en viss Madde hängt i min taklampa. Hon hänger fortfarande där och även om jag gnider mina ögon så försvinner hon inte. En gråtande flicka. också hon med tårar i ögonen, står framför mig, hon blöder i ansiktet, pratar med mig, sträcker ut sin lilla hand, ber mig att följa med henne. Jag har sett flickan innan, det är inte första gången hon talar med mig. Flickan är en av rösterna i mitt huvud, också den enda som jag kan se. Hon kommer när saker och ting är som värst. Hon kommer för att rädda mig från paniken, ensamheten. Hon får mig att glömma några minuter, ibland någon timme. Förra gången jag följde henne så vaknade jag upp med skurna armar. Jag vill inte att det ska hända igen. Vill inte släppa ut blodet mer denna natt. Min själ  kommer flyga med då. Jag vet det.
Jag vet att det sårar mina föräldrar att jag skriver att jag skadat mig igen. De är några av mina få läsare. Lika bra att de får veta så slipper jag dölja det senare.
Varför skulle jag egentligen sluta skära mig? Även om jag slutar skära mig så blir inte livet lättare att leva. Även om jag slutar skära mig så kan jag inte sova på nätterna. Även om jag slutar skära mig blir jag inte frisk.
Jag tänker inte sluta med någonting jag trivs med om det inte får mig att må bättre. Jag tycker om mina armar som de är nu. Så, jag fortsätter därför att smycka min kropp med djupa sår och breda ärr. För jag älskar det!

Jag kan inte sova, för jag vet om att jag ändå kommer vakna upp och fortfarande vara förstörd. Besviken för att denna dag kommer vara som alla andra. Så vad spelar det för roll om jag sover eller inte?

Från en sak till en annan...
Jag har hittat en som mig. En som också kämpar. Inte för att må bra, inte för att passa in. En som kämpar för att få vara sig själv. Han har också blivit tillsagt att han inte kan bli något men han lyssnar inte längre. Han är en stark kämpe. En psykisk hjälte. Han är Charlie <3
Citat: "men jag vet något och det är att världen aldrig möter någon halvvägs. man måste alltid gå hela vägen ut."
Det var en del av hans kommentar i min blogg "Don't bother angel" (på lunarstorm.se) och det hjälpte faktiskt lite.

Tankar om ensamheten stöter bort allt det lyckliga från denna livslånga natt. Räddslan tar över och jag sitter nu och skakar. Tårarna vill inte sluta rinna och min kropp är åter tom.
Han lämnade mig här, ensam, frusen, och kommer nu inte tillbaka mer. En del av mig viste att detta skulle hända, men det var ju inte precis som att jag ville det. Han krossade mig verkligen. Jag vet att det inte varade så länge, men en minut för mig är som ett år för er. Tänk då hur länge jag var tillsammans med honom när man räknar min tid. För mig var det en evighet. När jag var hos honom så stannade allt annat. Världen slutade röra sig och jag var lycklig. Ja, jag var verkligen lycklig. En simpel människa är inte längre simpel om han får mig att le. Tobbe var alltså inte simpel.
Där på hans bröstkorg var det bästa stället att vara på. Att bara ligga där och somna till hans andetag, hjärtslag. Jag saknar hela honom nu. Jag saknar hans röst, som sa de vackraste orden. Jag saknar hans ögon, som utstrålade ärlighet. Jag saknar hans läppar, som visade mig det sötaste leendet. Jag saknar hans knöl mellan revbenen, en sån som ingen annan har, det som gjorde honom till Tobbe. Jag saknar hans kärlek. Allt saknar jag.
Detta kanske får mig till att sluta kämpa, för nu har jag förlorat både vännerna och kärleken. Vad finns då kvar? Visst, jag har en familj, och de bryr sig. Men man kan inte prata med sin familj om allting. En 17 årig tjej klarar sig inte utan vänner. Hur ska jag klara av det här?

Jag skulle egentligen börjat med skolarbetet igår men jag är helt knäckt. Jag har ingen ork, ingen lust.
Tänkte egentligen skriva blogg imorse, om att denna dagen såg så ljus ut och att jag kände mig så underbart glad. Att jag hade en känsla av att allting skulle lösa sig.
Pang! Jag får en spark i ryggen av kärleken och jag faller tillbaka ner till botten där jag låg innan han kastade ner ett rep. Nere på bottnen låg jag och rösterna bad mig gräva längre ner, genom att säga att detta var vad jag förtjänade. Ingen förtjänar att få hjärtat krossat. Folk kan förtjäna att bli slagna, mördade, dömda till livet och allt det där, men att få sitt hjärta krossat är det värsta som finns. Ingen borde få vara med om det.
Detta är nu min vardag så jag börjar bli rätt van. Men fortfarande gör det lika ont när det väl sker. Vem skapade det psykiska hjärtat? Den personen vill jag prata med. Den personen är tröööög.

Jag har även varit med om en otroligt sjuk sak. I förrigår berättade Lenore (Marcus, jag har skrivit om honom innan) att han har känslor för mig. Häpen eller vad? Han som jag inte kunde släppa ur mina tankar innan. Han som alltid finns där bak någonstans. Okej? Kändes lagom konstigt. Sen igår så kommer Fannie och berättar att hon är jättekär i mig. Liksom, ofta att det händer. Två personer på två dagar. Två personer sa att de ville ha mig, under två dagars tid. Men det var också så att under de två dagarna kom Tobbe på att det inte skulle funka mellan oss och han gjorde slut.

Var de två dagarna bra eller dåliga då?