XxRETARDEDxX

Jag rasar, jag faller. Overklighetskänslan tar över. Det är helt mörkt runt mig. Jag ser bara datorskärmen och hör bara rösterna och musiken. Nine Inch Nails, Fugazi och Björk för att lugna mig men det funkar inte. Inte denna gången. Jag känner hur jag är tom, hur rösterna har plockat ut mina organ igen. jag är rädd för att inte få dem tillbaka. Jag skakar av frossa, hackar tänder. Vill inte bara sitta här. Jag vill ut, fly från detta. Rösterna låter mig inte. Ett slag i magen och jag får ingen luft. De hör mina tankar, och jag tänker illa om dem. Jag får inte tänka illa. Men jag hatar dem, de förstör mitt liv. Sliter mig i stycke. Äter upp mig levande. Men lever jag verkligen? Hur kan jag vara säker på att jag inte är död? Eller till och med något mitt emellan? Ett slag i ryggen... Jo jag lever. Jag känner smärtan. Försöker att  hämta andan. Varför kan jag inte andas? Kanske för att jag inte har några lungor som kan ta åt sig allt syre. Solen sipprar in genom fönstret fräter mot min hud, men jag ser inte dess ljus bara känner det. Jag gömmer mig i min stora svarta tröja men solen når mig i alla fall. Kan man inte bara skjuta ner solen med en luftpistol? Kanske inte.

Jag vill bara ge upp nu. Bara skära upp mina handleder, därefter lägga mig i badkaret med hårfönen. Men jag kan inte. Nathan är här och jag vill inte att hon ska hitta mig. Det hade knäckt henne. Men kanske ikväll?
Nej. Inte nu, men snart. Inte själv, jag ska få någon annan att göra det. Jag ska be någon skjuta mig. Då kommer jag inte känna att det är helt mitt fel.

Rösterna har tagit över musiken. Nu hör jag den inte alls. Nu är det bara rösterna som existerar. Allt är svart och det finns inget ljus. Jag vet inte om jag sitter, ligger eller står. Jag känner inte marken. Det känns som att jag tyngdlöst svävar omkring mitt bland ingenting. Det är det jag gör. Jag svävar och rösterna hånar.
"Du är värdelös, du borde inte leva. Ingen vill ha dig här. Kan du inte bara dö? Din fula slyna. Du har gått åt fel håll. Du har trillat ner. Du är fast i detta svarta hål. Nu kommer du aldrig mer upp igen."
Det skrämmer mig så fruktansvärt mycket. Kommer jag sväva omkring här bland ingenting föralltid? Komemr jag inte hitta en utväg?

Allting bara släpper. Rösterna fortsätter att håna men jag ser lägenheten igen. De gula väggarna i hallen som jag sitter i. Jag hör musiken. Jag går ut och tar en ciggarett med älskade ÄnglaNathan och jag lugnar ner mig.
Jag fryser fortfarande!