XxRETARDEDxX

Jag lever ett tyst liv. Min kropp är tom, jag har inga organ. Det har jag aldrig haft. Hur kan man känna smärta om man inte har några organ? Jag förstår inte. Jag känner all smärta. Inte bara min egen utan andras också. För mycket smärta för en liten flicka.
Ärr fyllda armar och ben. Jag vågar inte visa det. Döljer så gott jag kan men vissa ser. Nathan ser, hon är underbar. Vad skulle jag gjort utan henne. Hon kan inte få smärtan till att försvinna, det kan ingen, men hon kan göra så att jag inte märker den i mellan åt. När hon skrattar så skiner hela min dag. Hon är vacker. Jag vill också vara vacker. Jag vill se ut som Nathan. Jag vill också ha ett sånt leende. Ett leende som skänker lycka. Nathan stoppar mig inte från att skada mig själv. Hon vet att hon inte kan. Istället så pratar hon med mig när jag ångrar mig. Det sker inte så ofta.
Ingen vet hur mycket jag har skadat mig. Hur många gånger. Jag visar det bara ibland. Jag ljuger för mig mamma om att det inte är sår som jag gjort. Det är katten som är aggressiv. Pappa är orolig hela tiden. Han ringer så fort han anar odåd.
Jag vet inte varför, men jag blir alltid sur så fort de frågar om jag mår dåligt. Jag skäller ut dem, skriker högt, nej. Jag vågar inte berätta för dem. Kanske för att skydda dem från all smärta som jag känner eller skydda mig själv från alla frågor som kommer att ställas.

I skolan är allting ett helvete. Folk stirrar och pratar om mig. Jag låter dem. Kan inget annat göra. Jag vet att jag är annorlunda och att jag sticker ut från mängden. Jag har valt det själv. Jag vill ha denna stilen. Jag vet att jag är ful och fet. Det kan jag inte hjälpa. Min mamma födde mig såhär. Jag äter som alla andra människor, om inte mindre. Jo, mindre. Äter knappt. Vill inte, orkar inte, har ingen lust. Aptiten är borta.

Ja, jag är sjuk, jag vet redan om det. Det är ingen nyhet. Jag har varit det länge nu. Jag kan bara inte bli frisk. Jag anklagar ingen för min sjukdom. Det är inte de andra som får mig att må dåligt. Inte från början. De bara förvärrar det och låter mig inte vara ifred. Det är jag själv som får mig att må dåligt. Det är jag själv som mobbar mig, stöter ut mig. Jag är inte välkommen någon stans, inte ens i min egen kropp. Då borde jag ju inte få leva. Jag förtjänar det inte. Jag tänker på det hela tiden. Det senaste året så har ja bara haft två saker i mina tankar. Att överleva och att dö. Jag vet inte vad jag vill. Ett tag ville jag inget annat än att leva, men då hittade jag ingenting att leva för. Ett tag så ville jag bara dö men jag vågade inte. Tänk om det som kommer efter döden är värre en mitt liv nu. Det är svårt att tro det men man kan ju aldrig vara säker. Jag hoppas på att det är bättre då. Att all smärta som finns inne i min kropp bara kommer att försvinna. Men tänk så stannar den. Vad ska jag då ta mig till? Vart ska jag då söka hjälp?

Jag skadar andra genom att skada mig själv. Jag är egoistisk. Det vet jag men jag kan ju inte sluta. Jag vill skada mig. Jag behöver det för att släppa min själ fri. Detta är enda sättet som jag kan överleva på. Jag brukar slå mitt huvud i garderobsdörrarna på mitt rum, skära mig med antingen min ljuvliga dolk eller men rakhyvlarna. Det föremål som jag önskar mig mest är ett rakblad. Vågar inte köpa det själv. Skäms över vad jag håller på med men jag vill inte sluta. Vill bara se mitt blod rinna hela tiden.

Den som skadas mest av det jag håller på med är Gillou. Min älskade prinsessa. Jag älskar honom mer än allt annat, men jag kan inte ändå inte sluta. Blodet är en drog. Det håller mig vid liv. Jag vill leva, bara för att jag har honom. Den där lilla personen som får hela mig att bli varm. Men det finns stunder då inte ens han kan nå mig. Inte Nathan heller. Under de stunderna inbillar jag mig att jag mår bra. Jag mår bra för att jag mår dåligt. Det går inte riktigt ihop men så är det. Att må dåligt har blivit som en trygghet för mig. Jag är sån. Jag är Ensamheten. Sorgen är mitt riktiga namn. Lyckan är min värsta fiende.

Så här kämpar jag för att förinta min lycka och finna mig själv. Ensamheten. Bara få folk till att låta mig vara ifred och inte lägga sig i. De kommer bara lida då. I alla fall min familj. Mamma och pappa hade ju varit så jävla stolta över mig om de fick reda på att sin dotters hela liv kretsade kring hennes död. Att hennes innersta önskan bara är att försvinna och få vara med Madde och Natta igen