XxRETARDEDxX

Blodet tog mig i sitt våld när jag var tolv år. Då skar jag mig själv första gången. Jag skar med glasskärvor och tyckte att det var det vackraste jag sett. Blodet rann då bara typ en gång i månaden. Då var det inte för att jag var tvungen utan bara för att det var skönt. När jag var fjorton så började det att bli allvarligt. Då skar jag mig varje vecka. Jag föll in i mörkret och började höra röster. Vem rösterna tillhörde visste jag inte då och det vet jag inte nu heller. Jag hörde då bara rösterna vissa dagar. Nu finns dem i mitt huvud hela tiden. De skapar mitt liv. Allt jag gör, det gör jag enligt rösterna. Skrattar jag så är det mina röster som ber mig att skratta. Ibland så säger de att jag ska vara elak, ibland att jag inte ska äta, ibland att jag ska skära mig själv. Oftast att jag är värdelös, ett misslyckat barn. Redan som barn såg jag livet på ett annorlunda sätt. Jag såg fram emot döden., orkade inte leva. Det var inte så ofta som jag tänkte på det sättet men tankarna fanns där, det kan jag inte neka. Jag vet inte vilken händelse det var som vände hela mitt liv. Det kan ha varit när pappa lämnade vår familj när jag var en bebis, när jag kom in i puberteten, när jag fick reda på att pappa drack för mycket, när jag började träffa fel folk. Ja, jag kan rabbla upp massor av saker som kan vara orsaken men kommer nog aldrig få reda på vilket det är. Jag själv tror att det kan vara mobbningen som pågått i flera år, sen jag var litet barn, och som fortfarande finns där, eller så kan det ha varit att jag fick reda på att min farmor drack ihjäl sig. Jag tror i alla fall att det var anledningen till att jag började dricka vid tidig ålder.  Jag kan inte känna någon smärta längre. Inte om jag orsakar den själv, med egen vilja.