XxRETARDEDxX

Rösterna anfaller. Jag får inte vara här. Jag måste gå igen. Kom precis hit. Jag sitter i skolan, har precis hittat rätt sal men får inte  gå in. Jag sitter här ett tag, funderar på om det är värt att leva att liv som skrämmer en så bara för att inte såra andra, lyssnar till rösternas befallningar. Kanske försvinner de om ett tag. Jag hoppas på det och stannar. Jag känner hur dem drar i mig, sliter mig bort. Jag är rädd för att flyga iväg från platsen där jag sitter. Jag går därifrån.
Nu sitter jag ute vid trappan, i de oranga sofferna. Färg är bra. De sliter fortfarande i mig. Overklighetskänsla. Jag försvinner bort. Springer på gator som jag inte känner till. Det är mörkt och rösterna vrålar.
"Du kommer inte undan. Du kan inte fly. Du är i vårt våld nu." 
Jag hittar ingenstans. Trädgrenar piskar mig i ansiktet och jag känner hur regndropparna faller mot min hud. Gatorna förändras och det känns som att jag springer barfota på glas. Det svider i hela mina fötter och jag känner mig åter igen tom. När ska dem sluta ta mina organ?
Helt plötsligt så är jag tillbaka vid trappan i skolan. I den oranga hårda soffan. Jag vet inte hur jag hamnade där. Jag var ju precis ute, panikslagen, springandes. Sophie kommer upp från trappan, hälsar. Jag klämmer fram ett litet falskt leende.
Sophie: Varför är du inte på lektion?
Jag: Jag klarar inte av att vara där inne. Där är för mycket folk.
Vi går ner på gatan och sätter oss på ett par stolar till Maddes och röker. Vi pratar om skolan och jobb. Viktor går förbi men kommer snabbt tillbaka igen. Han ställer sig framför mig, kollar på mina armar, säger hej och frågar sen vad jag har gjort. Jag kollar bara bort. Fattar han inte det själv?
Viktor: River du dig själv? Eller skär du dig? 
Jag: Jag använder rakblad.
Viktor: Men gör det inte ont?
Jag: Nej, det känns inte
Kan han inte bara sluta att ställa sina dumma frågor?
Viktor: Det är klart att jag har sett andra skada sig själv innan, så vanligt som det är nu för tiden, men aldrig så mycket som dig.
Vadå? Det här är väl inte mycket? Det här är förlite. Jag vill ha fler skärsår men det finns ingen mer plats på mina armar. Jag funderar på att börja skära mig på bena också. Dem är ju så stora och feta så där har jag gått om plats.

Min kropp är fylld av såpbubblor. Många tycker att det låter positivt för att såpbubblor är så vackra, men det är fel. Det är inget positivt med det. Såpbubblor är omtåliga och spricker. Precis som jag. Ingen kan nudda vid mig utan att jag spricker. Huden trillar av.

Samtalet med min mentor, rektorn, mig och pappa gick bra. Men jag tycker inte om att jag ska bli särbehandlad bara för att jag inte mår som alla andra och för att jag inte vill leva i denna värld. Men det blev så i alla fall. Jag får väl välja. Detta eller ingen skola alls. Och jag vill ju gå i skolan.

Så nu sitter jag här i klassrummet och kämpar mot min ångest. Människorna droppar in och jag kan inte urskilja deras ansikten i mörkret som är runt om mig. Jag hör deras röster men hör inga ord, meningar. Det är som en grupp med instument som spelar hemskt, i otackt.
Rösterna skriker inte nu, med dem viskar och gnager. Bier av huden på mig och jag känner hur jag blöder på högra armen. Dem har bitit av en bit av min arm. Huden är borta och där är ett öppet köttsår.
Det känns som att alla iaktar mig. deras ögon förföljer mig. Jag ser det inte, men jag känner det. Deras ögon brinner. De vill skada mig. Varför vill alla skada mig? Deras ögon bränner sig in under huden på mig och såpbubblorna spricker. De skadar mig.
Folk lämnar rummet och jag hör inte vad de talar om men de låter förbannade och stressade. Jag stannar, kan inte röra mig. Nu är jag fast här inne. Jag kommer inte ut. De sista personerna går ut och jag sitter ensam kvar här inne. Nu är det helt tyst. Bara ventilen och rösterna hörs. Dem ver mig att gå ut från rummet men jag kan inte. Jag sitter fast i stolen. Men jag måste bort. Kan ju inte stanna här när dem ber mig att gå. Armen gör ont och blöder fortfarande och jag vet att de kommer göra något liknande igen om jag inte går. Så jag tar ett djupt andetag, samlar kraft , ställer mig upp och promenerar iväg. Ut från skolan, ner på gatan, tänder en cigg och känner efter om jag kan gå in igen. Tryggheten där hemma suger åt sig min kraft och jag börjar gå hemmåt.