XxRETARDEDxX

Jag är fast, förfrusen. Kan inte röra mig. Vad har hänt? Luften svider mot min hud. Den är smutsig, giftig. Jag vill bara fly. Springa min väg och aldrig komma tillbaka, men jag är förfrusen och kan inte röra mig. Vad är det som händer här? Rösterna i huvudet skrattar åt mig, hånar.

"Lämna mig ifred!" Skriker jag men de lyssnar inte på mig. De skrattar mer. Njuter av att jag plågas. Detta måste vara min död.

Ingen förstår. Ingen vill nog förstå. Inte ens jag vill det. Det enda jag vill är att försvinna. Vill inte vara kvar här. Det här stället är fyllt av folk, ingen som känner till min hemlighet, min sjukdom. Här kan jag inte vara mig själv. Jag kan inte visa mina armar. Vill kunna ta av mig tröjan. Det är varmt och jag vill frysa. Jag fryser på insidan och är varm på utsidan. Det är jobbigt, precis som allt annat i mitt liv just nu.

Kan jag inte bara få springa bort, bort från allt folk och alla röster i mitt huvud? Springa bort från deras slag mot mig, som de inte ens slår.

Kan jag inte bara få vara ifred med mina rakblad, med mitt röda vatten? Vill bara se det rinna. Det skulle lindra smärtan. Inte för evigt men för en liten stund. Allt jag vill är att må bra.

Jag ger snart upp. Måste få prata med Nathan eller Gillou. Det är det enda som skulle kunna rädda mig från att falla i trans nu. Jag har försökt att ringa från mammas mobil, men vi är på landet. Här finns fan ingen täckning. Samtalen går inte att koppla upp. Jag vill höra Nathans röst, hennes trygga stämma. Jag vill höra henne säga att allt kommer bli bra, att det snart är över. Jag vill att hon ska vara här och hålla om mig, att hon med hjälp av hennes mjuka famn ska kunna ge mig lugnet som jag behöver. Varför är hon inte hos mig nu?

Vi sitter hos min morbror, en del av släkten och äter tårta. Jag vill inte äta men allas blickar tvingar mig. Direkt efter så springer jag och stoppar fingrarna i halsen. Rösterna låter mig inte behålla maten. Jag åt för att göra mamma glad och för att inte skrämma de andra.

Alla bara sitter och pratar och skrattar och jag är fortfarande helt inne på att fly. Jag vet att det inte är bra att fly från sina problem men eftersom att jag inte ser mitt liv som ett problem, utan bara som en hemsk dröm, så är det ju inget problem jag flyr från utan från en mardröm.

Jag ska sova här inatt igen. Jag kommer inte kunna somna, Jag känner det på mig. Jag får ingen ro här, kan inte varva ner. Jag vill överrösta alla röster i huvudet med hög musik. Försöker, men det funkar inte. Rösterna har större makt än musiken.

Jag loggar inte på msn, från min syster bärbara dator, för att trötta ut min hjärna. Gillou är inne och jag känner kärleken flöda. Jag blir äntligen varm i hela kroppen, men värmen försvinner snabbt. Han vill inte prata, orkar inte, har inte tid. Som vanligt. Jag är så trött på det här nu. Han bryr sig inte längre.

?Hör av dig när du vill prata med mig för jag orkar inte vänta längre nu. Hej då!?

Det är det sista som jag skriver till honom innan jag loggar ut och går och lägger mig. Jag är rädd för att bli lämnad ensam nu. Det är ju på grund av honom som jag lever. Han ger mig livslust och andas ut luften som jag andas in. Utan honom skulle inte Teo finnas.