Saknade änglar - 070803
Jag hatar detta hemska stället. Vill inte vara kvar. Vill bara fly, springa, bli fri. Men jag blir inte fri. Jag vet att det aldrig kommer hända. Jag är fast i detta kaos. Detta är mitt liv. Rösterna som bara skriker, idioterna som bara slår, Lisa som bara mobbar, hånar skratta. Detta är min verklighet.
Jag är värdelös. Kan ingenting. Inte äta, det är tre dagar sen sist, inte somna, funkar bara när jag har varit ute o sprungit runt, runt, runt, jag kan inte vakna, jag får inte, jag kan fan inte ens ta mitt eget liv. Det lilla helvetet till rakblad som jag hittade nerpackat i min väska var för slitet. Det blev bara ett litet sträck av det. Inget rött gap som det rann vatten från. Det var det jag ville se. Det var det som jag ville skulle ta livet av mig. Som skulle vara det sista jag såg. Hittar inga tabletter. Det finns inga tabletter här. Mamma har bett dem att gömma allt som kan skada mig. Jag har letat överallt. Det finns inget. Jag hatar mamma. HATAR HENNE! Hon vill inte att jag ska bli lycklig. Jag mår ju inte bra om jag inte kan skada mig. Måsta skada, måste se det röda vattnet, måste få bli hög, full eller något liknande.
Alla vänner, mina änglar, de är så långt borta. Jag saknar dem så mycket. Jag vill ha någon att krama. Vill höra deras underbara, musikaliska, läkande meningar i mina öron. Jag vill höra hur det ekar trygghet. Det är nästan en vecka tills jag får det. Vågar knappt prata i telefon med dem längre. Är rädd för spindlarna som kryper ut, är rädd för att få ångestattacker så dem hör. Jag vett att dem känner sig hjälplösa då. De kan inget göra när jag sitter och gråter hysteriskt 60 mil ifrån dem. Jag vill inte vara 60 mil från dem. Jag vill inte ens vara en armlängd från dem. Jag vill ligga tätt, tätt intill tryggheten, kärleken. Inte ensam på en kall madrass lång borta i ingenstans.
Jag är värdelös. Kan ingenting. Inte äta, det är tre dagar sen sist, inte somna, funkar bara när jag har varit ute o sprungit runt, runt, runt, jag kan inte vakna, jag får inte, jag kan fan inte ens ta mitt eget liv. Det lilla helvetet till rakblad som jag hittade nerpackat i min väska var för slitet. Det blev bara ett litet sträck av det. Inget rött gap som det rann vatten från. Det var det jag ville se. Det var det som jag ville skulle ta livet av mig. Som skulle vara det sista jag såg. Hittar inga tabletter. Det finns inga tabletter här. Mamma har bett dem att gömma allt som kan skada mig. Jag har letat överallt. Det finns inget. Jag hatar mamma. HATAR HENNE! Hon vill inte att jag ska bli lycklig. Jag mår ju inte bra om jag inte kan skada mig. Måsta skada, måste se det röda vattnet, måste få bli hög, full eller något liknande.
Alla vänner, mina änglar, de är så långt borta. Jag saknar dem så mycket. Jag vill ha någon att krama. Vill höra deras underbara, musikaliska, läkande meningar i mina öron. Jag vill höra hur det ekar trygghet. Det är nästan en vecka tills jag får det. Vågar knappt prata i telefon med dem längre. Är rädd för spindlarna som kryper ut, är rädd för att få ångestattacker så dem hör. Jag vett att dem känner sig hjälplösa då. De kan inget göra när jag sitter och gråter hysteriskt 60 mil ifrån dem. Jag vill inte vara 60 mil från dem. Jag vill inte ens vara en armlängd från dem. Jag vill ligga tätt, tätt intill tryggheten, kärleken. Inte ensam på en kall madrass lång borta i ingenstans.
Kommentarer
Trackback
