XxRETARDEDxX

Telefonen ringer och väcker mig. Jag skyndar mig med att svara och hoppas på att det ska vara hans trygga röst som vill värma mig. Det är min syster och jag blir direkt besviken. Hon ville bara väcka mig. Varför, jag sov ju så djupt för en gång skull. Drömde inga mardrömmar. Redan då viste jag att dagen skulle gå åt helvete.

Solen sken ute men den lockade mig inte så som den hade gjort om jag hade varit hemma. Det enda som lockade med dörren var att där ute kunde jag röka. Jag tog på mig en tröja för att dölja mina ärr och gick sen ut på verandan. Inte ens där kunde jag vara ensam. Min morbrors flickvän satt där och läste tidningen. Hon frågade hur jag mådde och jag svarade utav ren vana att jag mådde bra. Det gjorde jag ju egentligen inte. Jag hade precis bråkat med min pojke, den lilla saken som jag älskar mer än allt annat.

"När somnade du inatt?" Frågade hon med sin väldigt positiva röst.

"Jag somnade halv två efter det att jag hade snackat med min pojke i typ en timme." Svarade jag för att slippa få några frågor. Jag somnade egentligen vid halv sju men det ville jag inte säga. Vill inte att alla ska veta om mina sömnproblem, precis som ätstörningarna. Vill slippa alla frågor.

 

Vi åker i min morbrors bil för att ta oss till min mormor. Det luktar nytt i bilen och det skrämmer mig. Mina tankar börjar flyga iväg. Tänk om jag skulle bli köpt i en affär. Bli köpt som en ny produkt. Skulle jag då också lukta nytt, precis som den här bilen eller skulle jag lukta som jag gör nu, nyduschad och parfymerad. Jag använde aldrig parfym innan men nu har jag kommit på att hundar spårar en genom dofter, och tänk om rösterna också gör det. Om jag då kan dölja min lukt med parfym så kanske de inte alltid hittar mig. Då får jag vara ifred någon liten gång. Än så länge har det inte funkat men man kan ju aldrig veta.

 

Hos mormor är det högljutt. Mycket folk igen. Jag vill åter igen bara fly ifrån det stället som jag är på men jag får reda på att de flesta snart ska åka. Mamma lånar ut sin mobil till mig igen och den här gången så får jag tag på Nathan. Hennes röst värmer mig och jag känner hur tårarna börjar rinna. Jag saknar henne så mycket. Det gör ont i hela kroppen när jag tänker på att hon är så långt ifrån mig. Vi ska träffas imorgon. Sitta i en park, dricka öl och dansa in i lyckan. Det är bara med henne jag kan göra de sakerna. Det är bara hon som vet att det kan läka några av mina sår. Men för tillfället så är jag inte med henne, kan inte vara med henne. Inte ens höra hennes röst. Det svider. För tillfället så är jag i trans. Jag har varit det hela dagen. Livrädd för att falla samman framför min familj.

 

Mamma och jag pratar väldigt sällan men när hon väl pratar med mig så känns allting okej. Hon lugnar mig. Det är inte det att hon inte vill prata med mig, för det vet jag att hon vill, mer än allt annat. Men jag vill inte. Vill inte dela med mig av den smärta som skadar mig så. På ett sätt så känner jag mig trygg med den. Folk talar hela tiden om att man ska vara sig själv. Jag är mig själv när jag mår dåligt. Jag vill vara mig själv.

Jag och mamma pratar om Gillou, om bråket igår. Jag gråter och viskar att jag vill hem. Jag försökte skrika men det lät som en viskning. Har inga krafter kvar i kroppen. Är det döden som är på väg? En del av mig hoppas det. Innan var den liten men nu är den enorm. Jag vill säga detta till mamma. Jag vill tala om för henne att jag bara vill dö. Att det är mitt mål med livet, men jag vet vad hon kommer att säga. Allt som kommer att lämna hennes mun är att jag inte vill det innerst inne. Pappa säger i alla fall att jag ska kämpa och att han stöttar mig hela vägen.

     

Jag saknar mina organ, mina lungor så att jag kan skrika, min magsäck så att jag kan äta, min hjärna så jag kan tänka av mig själv och mitt hjärta så jag kan känna mig trygg. Mitt hjärta är Gillou men jag har inte hört av honom än. Det är något fel. Jag vet det, men han vägrar berätta det för mig. Han sårar mig hela tiden. Varför sårar han mig? Han säger att han älskar mig men just nu så är det så svårt att tro på hans ord.

 

Jag känner att ångestattacken är på väg. Att den kryper under skinnet och är på väg att äta upp mig inifrån. Händerna börjar att skaka och rädslan slår mig. Jag sitter i köket med familjen och mormor. Hon får inte veta något, måste spela lycklig. Det är snart dags att äta mat men jag är tvungen att vänta. Jag vill inte vänta. Inte på grund av hunger utan av ångesten. Vill gå ut och sätta mig i trappa, ta en cigg och låta tårarna falla. Men jag får inte. Jag måste sitta där och vänta tillsammans med hela familjen medan maten blir helt klar.

När maten ställs på bordet så bråkar vi tre syskon igen. Jag vill ha skinka på mackan men det vill David med. Han har redan fått det på an macka men vill ha det igen. Klara tar davids parti och jag ger upp. Kastar in den vita handduken, eller det grova brödet som jag egentligen skulle äta. Jag var inte sugen längre. Ville bara fly. Bort från allt bråk. Rösterna skriker runt omkring mig nu, De ber mig att hata världen och allt som den innehåller. Jag vill inte hata allt omkring mig. Jag vill älska det, men jag vet att om jag inte följer rösterna så kommer de att tjata tills jag ger mig. Gör som de säger.

Jag skiter i maten och vad de andra säger. Jag flyr, ut på trappan där jag känner mig ensam, vilket jag behöver just nu. Jag tänder en cigg och känner hur tårarna börjar rinna. Rösterna skriker fortfarande, de lämnar mig inte ifred. Jag sitter där och gråter stora floder, känner hur det svider i ögonen från all kajal som omringar dem. Jag vet att jag har ränder i hela ansiktet men jag bryr mig inte. Jag börjar svettas hysteriskt mycket men jag kan inte göra något åt saken. Inte lugna ner mig.

Mormor kommer ut och hon pratar om något. Jag hör inte vad hon säger, hör bara mummel. Jag försöker att se på henne men det går inte. Har för mycket smink i ögonen, allt är suddigt. Jag ser bara ett oroligt ansikte som försvinner när jag stöter bort hennes hand från min axel.

Mamma kommer ut ett tag efter att mormor försvunnit. Jag pratar med henne om vad rösterna säger till mig, talar om för henne att jag vill dö och att jag också vill se alla de positiva saker här i världen men inte kan det. Jag ser bara det negativa. Ser bara det som jag vill se. Det stämmer det som mamma säger. Det skrämmer mig.