XxRETARDEDxX

Tomheten sitter kvar i kroppen sen igår. Gårdagens smärtsamma samtal på S:t Lars river fortfarande i bröstet. Orden han sa om mina diagnoser får mig att rysa. Är det här vem jag är? Är jag en flicka som är personlighetsklyvd, manodeppressiv, och som lider utav antingen borderline personlighetsstörning eller psykos och panikångest. Är jag sjuk? 
Det är klart att jag inte är sjuk. Jag är lika frisk som alla andra bara det att jag lever ett lite annerlunda liv.

Det som jag ser och det jag hör, det är verkligt. Ingen kan komma och säga till mig att det inte finns. Det finns ju för mig och för andra här i världen också. Jag är ju inte ensam om det direkt. Jag ser det där blodet rinna på längs med dörrkarmen, jag kan ta i det, känna den varma, klibbiga konsistansen. Jag kan känna lukten av det. Ingen kan ju då komma och säga att det inte finns. Jag kan höra rösterna skrika åt mig, skälla, håna. Jag kan höra varenda glåpord som forsar ut från deras munnar dygnet runt. De är överallt, i musiken, i vinden, i människornas meningar. Det är inte mitt fel att de är ute efter mig bara för att jag är en ängel. Det är inte mitt fel att jag har oturen att få vara med om de här hemskheterna. Det är inte mitt fel att jag lider.

Så nu kan ni ju komma med era dumma kommentarer om att det bara är inbillning, eller om att jag bara fejkar. Att jag är en attentionwhore. Ni skulle ju bara veta. Ni hade inte klarat en natt som liknar min. En natt med skrik om död, med blod, svarta tankar och längtan efter livets slut. Inte en dag fylld av rädsla, panik, ångest. Rädsla för människorna, för sig själv, för natten, för trånga utrymmen, för regn, för allt. Jag hade kunnat sitta här i flera timmar och berätta om alla mina rädslor, men det gör jag inte. Det hade nog blivit tråkigt att läsa om rätt fort.

Så jag slutar skriva här, och jag hoppas att ni förstår. Ni som är vuxna och har barn som inte riktigt klarar av att leva i detta samhället, hjälp dem medan det går. Låt inte dem kämpa på egen hand. De behöver allt stöd de kan få. Och sen till er ungdomar som läser detta, ni som mår dåligt finns det bara en sak att säga till. Sök hjälp! Ni som inte mår dåligt och tänker komma med era dumma kommentarer om att personer som skriver som mig inte mår dåligt, ni kan ju fundera på varför dem i så fall söker uppmärksamhet. Ni hittar nog svaret till slut.

/ Teo