Ta mig tillbaka
Det är snart 18 år sen jag föddes, i 14 av åren har jag mått dåligt. Vid 4 års åldern förändrades allt. Jag minns att jag var ensam på dagis. Sällan lekte de andra barnen med mig. Jag saknar tiden innan det. Tiden då inga problem fanns.
Ta mig tillbaka till kuddrum, sagostunder och nappar. Ta mig tillbaka till den gröna leran som jag fortfarande kan känna lukten av. Ta mig tillbaka till kurragömma, då jag fick plats under köksbordet. Ta mig tillbaka till den saknade barndomen som aldrig kommer komma åter.
Jag saknar att ligga mot mammas bröst och känna tryggheten som bara hon kan ge. Det är inte längre samma sak. Ta mig tillbaka till barnvagnar och mjölktänder. Jag vill leka igen, utan att folk kollar konstigt på mig.
Jag har kommit på vem den lilla flickan jag ser är. Det slog mig innan. Det är hon som är Lisa, hon vill ge mig min frihet tillbaka. Hon vill skänka mig den glädjen som jag hade vid så tidig ålder. Men en vet jag inte. Varför skadar hon mig? Varför hånar hon? Inatt så grät hon igen, hon bad mig komma tillbaka, sa att hon saknade mig. Jag saknar henne också men vi är två olika personer nu. Vi är Teo och Lisa, inte en och samma.
Jag kan inte förneka att jag tänker på henne ibland. Hon finns ju alltid där. Men jag anklagar henne för min sjukdom. Hon skapade rösterna och flydde sen från dem när hon inte orkade mer. Nu får jag ta ansvar för vad som händer och jag får lida.
Men jag måste bli frisk. Tänk så kommer hon tillbaka sen. Då ska hon få må bra igen. Jag gör det för Lisas skull!
