XxRETARDEDxX

Nu tycker jag att vi ska hålla oss till sanningen. Sanningen är den att världen inte är så underbar. Sanningen är den att folk går omkring och ler i onödan. Ett leende gör dig inte friskare. Ett leende räddar inte världens från dess undergång. När folk ler utan egentligen känna lycka så börjar jag fundera. Är det så man ska göra? Ska man le för att tillfredställa andra? Jag får aldrig något svar på dessa frågor och jag glömmer dem ofta snabbt igen.

Vissa frågor kommer tillbaka till mig de dagarna då jag inte kan se något ljus, vissa frågor lämnar mig för evigt.

Kan någon tala om för mig hur man tar sig till kanten av horisonten? Kan något berätta var jag finner den värld där olycka och död inte finns? Kan någon säga mig var jag finner ingenting?

Jag vill inte längre höra rösterna håna mig, jag vill inte känna deras slag.

Detta är sanningen. Detta händer på riktigt. Vi går omkring på gatorna, trampar på andras skuggor och ingen stannar någonsin upp och tänker att den faktiskt är en del av någon annan. Att den gör så att personer inte känner sig ensam.

Skuggan är den enda riktiga vännen