XxRETARDEDxX

Jag kan inte andas. De har hällt sand i mina lungor igen. Eller är det askan från Caspians döda kropp? har jag honom i mig nu? Då lämnar han mig aldrig.
13 februari är en datum som speglar sorg. Denna dag lämnade den vackra Cassie oss. några minuter i ensamhet på ett sjukhus kan leda till döden. Han lämnade nu ett stort hål efter sig, i alla människor som bara kollat på honom. Han var en poet, filosof och våran vän. Han fick oss att känna oss levande de dagarna då allting var lite svårare. Han fick oss att stå ut med livet. Det gör mig ont att han inte hade någon som sig själv att prata med. Det blev tyvärr hans död.
Jag kan nu inte sluta gråta. Har tappat räkningen på hur många timmar sen det var jag började. Torkar bort en tår, en ny tar dens plats. Jag känner mig helt förstörd. Röda, svullna ögon. Våta kinder. Skakande händer. Huvudet fyllt av tankar om fortsättningen. Ångest. Rökfyllt rum. Detta är vad som finns kvar efter en väns död. Detta är vad som återstår av det vi kallar sorg.
När allting har smällt in, när man vet att det faktiskt har hänt, så finns det inte mycket kvar att göra. Vi kan bara trösta varandra, ställa upp, lyssna, och gråta tillsammans. Detta är min sjukdom.

Ensamhet! Detta vackra ord med hemsk mening. Liv! Detta ord som du kan säga 100 gånger om och det tappar sin klang. Livet har sugit musten ur mig.

Efter att fått det fasansfulla beskedet så har en viss Madde hängt i min taklampa. Hon hänger fortfarande där och även om jag gnider mina ögon så försvinner hon inte. En gråtande flicka. också hon med tårar i ögonen, står framför mig, hon blöder i ansiktet, pratar med mig, sträcker ut sin lilla hand, ber mig att följa med henne. Jag har sett flickan innan, det är inte första gången hon talar med mig. Flickan är en av rösterna i mitt huvud, också den enda som jag kan se. Hon kommer när saker och ting är som värst. Hon kommer för att rädda mig från paniken, ensamheten. Hon får mig att glömma några minuter, ibland någon timme. Förra gången jag följde henne så vaknade jag upp med skurna armar. Jag vill inte att det ska hända igen. Vill inte släppa ut blodet mer denna natt. Min själ  kommer flyga med då. Jag vet det.
Jag vet att det sårar mina föräldrar att jag skriver att jag skadat mig igen. De är några av mina få läsare. Lika bra att de får veta så slipper jag dölja det senare.
Varför skulle jag egentligen sluta skära mig? Även om jag slutar skära mig så blir inte livet lättare att leva. Även om jag slutar skära mig så kan jag inte sova på nätterna. Även om jag slutar skära mig blir jag inte frisk.
Jag tänker inte sluta med någonting jag trivs med om det inte får mig att må bättre. Jag tycker om mina armar som de är nu. Så, jag fortsätter därför att smycka min kropp med djupa sår och breda ärr. För jag älskar det!

Jag kan inte sova, för jag vet om att jag ändå kommer vakna upp och fortfarande vara förstörd. Besviken för att denna dag kommer vara som alla andra. Så vad spelar det för roll om jag sover eller inte?

Från en sak till en annan...
Jag har hittat en som mig. En som också kämpar. Inte för att må bra, inte för att passa in. En som kämpar för att få vara sig själv. Han har också blivit tillsagt att han inte kan bli något men han lyssnar inte längre. Han är en stark kämpe. En psykisk hjälte. Han är Charlie <3
Citat: "men jag vet något och det är att världen aldrig möter någon halvvägs. man måste alltid gå hela vägen ut."
Det var en del av hans kommentar i min blogg "Don't bother angel" (på lunarstorm.se) och det hjälpte faktiskt lite.