XxRETARDEDxX

Tankar om ensamheten stöter bort allt det lyckliga från denna livslånga natt. Räddslan tar över och jag sitter nu och skakar. Tårarna vill inte sluta rinna och min kropp är åter tom.
Han lämnade mig här, ensam, frusen, och kommer nu inte tillbaka mer. En del av mig viste att detta skulle hända, men det var ju inte precis som att jag ville det. Han krossade mig verkligen. Jag vet att det inte varade så länge, men en minut för mig är som ett år för er. Tänk då hur länge jag var tillsammans med honom när man räknar min tid. För mig var det en evighet. När jag var hos honom så stannade allt annat. Världen slutade röra sig och jag var lycklig. Ja, jag var verkligen lycklig. En simpel människa är inte längre simpel om han får mig att le. Tobbe var alltså inte simpel.
Där på hans bröstkorg var det bästa stället att vara på. Att bara ligga där och somna till hans andetag, hjärtslag. Jag saknar hela honom nu. Jag saknar hans röst, som sa de vackraste orden. Jag saknar hans ögon, som utstrålade ärlighet. Jag saknar hans läppar, som visade mig det sötaste leendet. Jag saknar hans knöl mellan revbenen, en sån som ingen annan har, det som gjorde honom till Tobbe. Jag saknar hans kärlek. Allt saknar jag.
Detta kanske får mig till att sluta kämpa, för nu har jag förlorat både vännerna och kärleken. Vad finns då kvar? Visst, jag har en familj, och de bryr sig. Men man kan inte prata med sin familj om allting. En 17 årig tjej klarar sig inte utan vänner. Hur ska jag klara av det här?

Jag skulle egentligen börjat med skolarbetet igår men jag är helt knäckt. Jag har ingen ork, ingen lust.
Tänkte egentligen skriva blogg imorse, om att denna dagen såg så ljus ut och att jag kände mig så underbart glad. Att jag hade en känsla av att allting skulle lösa sig.
Pang! Jag får en spark i ryggen av kärleken och jag faller tillbaka ner till botten där jag låg innan han kastade ner ett rep. Nere på bottnen låg jag och rösterna bad mig gräva längre ner, genom att säga att detta var vad jag förtjänade. Ingen förtjänar att få hjärtat krossat. Folk kan förtjäna att bli slagna, mördade, dömda till livet och allt det där, men att få sitt hjärta krossat är det värsta som finns. Ingen borde få vara med om det.
Detta är nu min vardag så jag börjar bli rätt van. Men fortfarande gör det lika ont när det väl sker. Vem skapade det psykiska hjärtat? Den personen vill jag prata med. Den personen är tröööög.

Jag har även varit med om en otroligt sjuk sak. I förrigår berättade Lenore (Marcus, jag har skrivit om honom innan) att han har känslor för mig. Häpen eller vad? Han som jag inte kunde släppa ur mina tankar innan. Han som alltid finns där bak någonstans. Okej? Kändes lagom konstigt. Sen igår så kommer Fannie och berättar att hon är jättekär i mig. Liksom, ofta att det händer. Två personer på två dagar. Två personer sa att de ville ha mig, under två dagars tid. Men det var också så att under de två dagarna kom Tobbe på att det inte skulle funka mellan oss och han gjorde slut.

Var de två dagarna bra eller dåliga då?