XxRETARDEDxX

Jag vet att jag inte bloggar så ofta längre. Har ingen ork eller lust. Jag och Pappa pratade om det här om dagen och jag blev så sugen då. Men sen kom jag hem, rösterna attackerade, tröttheten slog sig ner i kroppen på mig och mina planer försvann direkt. Nu har jag tagit mig i kragen, börjat trycka på tangentbordet och meningarna rusar omkring i huvudet. Det finns så mycket att skriva men jag vet inte riktigt hur jag ska få ut det och i vilken ordning.

Jag känner mig helt blottad, alla vet vad som har hänt med mig. Men inte längre pratar jag om rösterna, inte längre nämner jag hur mina hallucinatiuoner har varit. Jag vill att folk ska tro att jag mår bättre för att de ska lämna mig ifred. Jag orkar inte höra alla frågor, jag vill inte höra deras gnäll om allt jag måste förändra.
Mamma och Pappa säger att de ser att det har blivit bättre, men ingende har  aning om hur jag känner det. De frågar aldrig hur det har varit för mig underdagen. Måste jag öppna munnen för att de ska se mitt lidande? Måste jag skära djupa sår i min arm för att visa att jag faktisk mår dåligt.

Jag försöker inte längre ta livet av mig, men tankarna om döden är många. De fyller mitt huvud till bredden. Jag känner mig inte tvingad till att dö hela tiden, men jag har ingen livsvilja kvar. Jag bryr mig inte helt enkelt. Allting är så meningslöst i alla fall. Jag är meningslös. Jag börjar faktiskt fundera på vad jag gör här. Allt jag gör förstör för andra. Jag skadar folk med mina tankar och begär. Jag förstör mina föräldrars drömmar genom att vara en dålig dottern, en sjuk sådan.
Just det ja... mina föräldrar tror ju att jag snart är frisk, att jag är på bättringsvägen. Är jag det bara för att jag inte skär mig lika mycket längre? Är jag det bara för att jag inte berättar om mina hemska dagar? Är jag det för att jag inte längre skriker ut att jag inte orkar leva det liv jag lever? Jag orkar inte längre ha en tom kropp utan organ. Jag orkar inte vara ett tunt skal som bara innehåller såpbubblor, de spricker när någon nuddar vid mig. Jag orkar inte leva med röster som hånar, skrattar och beordrar. Mår jag bra för att jag inte längre pratar öppet om detta?
Hade de hört det jag hör och känt det jag känner så hade de ändrat sig direkt. De hade då vetat att jag mår sämre än någonsin, att jag bara är bättre på att dölja det. De vet inte att jag varje dag är rädd för morgondagen. Rädd för att den ska skada mig lika mycket som föregående dag gjorde. Att den ska slita bort en bit till av min kropp.
Mitt psyke är det enda hemliga nu. Ingen behöver veta hur jag mår. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig längre. Jag vill inte bli särbehandlad. Jag är inget missfoster, bara en vanlig flicka som lever ett mycket annerlunda liv.

"Du finns inte egentligen. Människorna hör inte dig, för din röst är så svag på grund av att du är en ängel. Kom tillbaka till oss istället. Här är du trygg. Du behöver bara ta ditt liv. Vi ger dig ett nytt. Så dö då, dö, dö, dö!"

För första gången så pratar rösterna om lyckliga saker med en snäll röst. Ska jag göra det? Jag funderar faktiskt starkt på det.

Allt jag önskar mig nu är lugn och ro. Att rösterna ska tystna, att slippa bråk, att bara få vara med min älskling. Bara ligga där på hans bröstkorg, höra hans djupa andetag och veta att allt kommer bli bra igen. Jag vill att rädslan ska försvinna för alltid. Aldrig mer sätta sin fot i min närhet. Jag är trött på att falla ner i dess våld.

Jag vill inte tänka på hur det ska gå för mig längre. Jag vill slippa oroa mig för allt. Jag vill bara ge upp. Sluta tänka, sluta känna. Jag vill att allt ska va över. Jag vill göra som rösterna säger. Ja vill, men jag orkar inte. Jag är utmattad och frustrerad. Orkar inte vara någon annan längre. Var är jag? Var kan jag hitta mig? HJÄLP MIG!!!